Jag har alltid varit en rastlös själ med ett överflöd av känslor. Vill göra massor. Går från solsken och fågelsång till regnmoln och jordens undergång på två röda. Och tvärtom. Gärna flera gånger om dagen. Eller i timmen. Lever mig dessutom in i andra människors känslor, eller hur jag tror att de känner. Det kan ju vara bra såklart, men också lite påfrestande.

De senaste åren har varit ganska – för att inte säga jävligt – tuffa. Bland annat dog min kusin och en av mina farbröder inom loppet av några månader (cancer och ALS), och min faster hade då blivit gravt dement. Dessutom har det funnits andra saker som tagit energi, som studier, jobbsökande, problem med grannar etc. Och så klart småbarnslivet med dålig sömn och att bara få vardagen att fungera med mat, städning, jobb etc.

Efter allt detta kände jag att jag behövde gå och prata med någon, så jag bokade en tid på samtalsmottagningen 1 november. Att gå och prata med psykolog eller coach är inget nytt för mig, och inget jag tycker borde vara konstigt. Jag tror att alla mår bra av att få prata av sig ibland.

Efter att ha pratat om vad som hänt och mina symptom frågade hon mig rakt ut ”Vad tror du din kropp försöker säga dig?” ”Vila för fan!” svarade jag. Och det ligger något i det. Hon sa att jag mentalt kan ta mig för allt det där jag vill göra i huvudet, men kroppen hänger inte med. Den har fått jobba hårt länge nu, och då menar jag inte träning utan bara för att orka med livet. Orka gå upp och kämpa igenom ännu en dag. Och nu kom den till en punkt där den börjar säga ifrån. Min hjärna är helt enkelt starkare än min kropp.

Vi kom fram till mycket intressant den dagen. Och jag har blivit bättre på att lägga bort mobilen, ställa mindre krav på mig själv och ta det lugnt. Jag yogar varje dag sedan några veckor, andas djupt och njuter av livet. Och jag har börjat med mer hantverk, något som är rogivande samtidigt som det är oerhört tillfredsställande att skapa något med sina egna händer.

På grund av detta tränade jag inte mycket alls i slutet av 2018. Det blev en hel del rörelse så som transportcykling, promenader, simning, och någon löprunda här och där, men inte någon planerad träning. Därmed blev det heller inget av mitt tänkta Sandsjöbacka Trail i januari, och jag ville inte planera några lopp för 2019.

Men så fick jag ett mail i början av januari om att jag blivit utvald att springa Göta Kanal Run – tjohoooo!!! Så nu har jag faktiskt ett mål igen. Jag jobbar dock fortfarande på att hitta lugnet i vardagen, för jag tror att min enda chans att lyckas få min kropp att orka med min knopp är att hitta högkvalitativ återhämtning i vardagen.

Hur gör du för att hitta lugnet och få till den där viktiga återhämtningen i vardagspusslet?