Efter en natt i princip utan sömn på grund av bilresa – endast lite drygt tre timmars sömn på morgonkvisten – var lördagens natt helt klart en usel sådan för sömnkontot. Därmed tänkte jag först att söndagens långpass skulle flyttas fram en dag eller två, så att jag åtminstone hade chans på en god natts sömn innan. Sen slog det mig. Det här var ju ett gyllene tillfälle att träna på att springa när jag är trött! (Det visade sig dock att jag kände mig rätt pigg hela dagen!)

Ryggsäcken packades så med diverse grejer, både viktiga och utfyllnadssaker. Till exempel energi i form av en dubbelmacka med smör och skinka, vatten (i överflöd), saltpåsar och en T-shirt (ifall att jag skulle få skav av ryggsäcken då jag bara hade sport-bh från start). Ryggsäcken vägdes till slut in på ca 4,6 kg, vilket fick vara godkänt.

Jag började med att springa längs den nya Solanderleden. Efter drygt 3 km i skogen kom jag ut till asfaltsväg. Tråkigt. Började dessutom bli lite hungrig och insåg att jag ju bara ätit lite frukost ca 3 timmar tidigare, så då gick jag ett tag och åt min macka. Sen sprang jag lite igen innan leden åter igen vek av in i skogen.

I skogen är det roligare, men högt gräs, mygg, och framför allt bräms! (Kanske du säger broms eller blinding?) Alla ovan nämnda gillar svettiga löpare, och svettig blir man när det är över 23 grader i skuggan, och soligt. Det gällde alltså att inte stanna till. Svettet var dock inte bara negativt. Jag lyckades bränna mig på en brännässla, men troligen tvättades giftet bort av nyss nämnda svett för det slutade göra ont ganska snart.

Efter ca 9 km lämnade jag leden och sprang ca 7 km hem till mina föräldrar. Då blev det vägar igen, först grus och sedan asfalt. Det kompenserades dock med bra podd i öronen (@paceonearth som pratade om Ehunmilak-resan). Jag tog nu även på mig T-shirten eftersom att det mycket riktigt började skava.

Kroppsligt mådde jag rätt bra. Fick som sagt lite skav, men det slutade när jag tog på tröjan. Mina vrister var trötta redan innan, varit det mer eller mindre sen Göta Kanal Run, men det kändes som vanligt inte så mycket när jag sprang. Lite mer när jag sprang asfalt i slutet. Även sätet, vänster sida från mitten och upp mot ryggen typ, kändes av. I övrigt kände jag mig ganska pigg, med ganska bra energinivå hela tiden. Åt mackan, lite salt, några saltade stora majskorn och drack vatten.

Det jag trodde skulle bli en kamp visade sig alltså bli en riktigt härlig tur!