Att hitta tillbaka till lugnet – en (kanske) oväntad vändning

Efter helgen i Stockholm gjorde jag om min planering, som jag skrev om i förra inlägget, och det kändes bra. Men funderingarna fortsatte. Vad vill jag, och vad mår jag bra av – egentligen? Här berättar jag om det, och hur årets planering redan totalt vänts upp och ner.

Jag har alltid varit, som någon sa till mig en gång, rastlös i själen. Var och varannan grej jag hör talas om blir jag nyfiken på. Och jag har svårt att göra något med måtta. Ska jag göra något så går jag all in. Det gör också att jag ofta brinner ut ganska fort. Ibland redan innan jag hinner ut ur planeringsstadiet. Och jag har svårt att fokusera. Uttrycket ”Jack of all trades, master of none” kanske man kan säga passar bra som beskrivning på mig. Att ha detta driv och denna nyfikenhet i en värld som pumpar en med intryck, inspiration och information varje sekund är inte lätt. Minst sagt.

När jag var liten var skapande en stor del av min vardag. Jag växte upp i ett hem där pappa alltid spenderat mycket tid ute på gården med sina odlingar, jagandes med eller utan hund i skogen, mekandes i garaget eller snickrandes i verkstaden. Mamma skapar mer inomhus; så väl mat i alla möjliga former som kläder, dukar, mattor etc. De har varit delvis självhushållare sedan långt innan det blev ett ord kan man väl säga.

Som liten hängde jag med ute i snickarboden och trädgården, satte potatis på våren och hjälpte till att plocka upp den på hösten, matade våra sommardjur som vi hade ibland, rensade ogräs, travade ved, vävde, målade, lärde mig sticka, sydde väskor (och peruker :P) och så vidare. Förutom det blev det mycket uteliv med till exempel metande och pimplande, cyklande en mil enkel väg för att bada och så klart skoter-, bob- och skidåkning. Långa utedagar med matsäck och fräknar. Och dans, teater och musik. Jag började spela gitarr som sexåring, skrev min första egna låg på högstadiet och sjöng, sjöng, sjöng!

I min önskan att göra för mycket blir det varken varken eller eller, vilket lämnar efter sig en enorm frustration och känslan av misslyckande – och känslan av att inte räcka till.

Men med åren glömde jag successivt bort allt det där. Eller snarare började omprioritera. Tiden prioriterades om till häng med kompisar, studier och så småningom jobb. Jag flyttade till Skellefteå, sedan Stockholm. För att göra en väldigt lång historia väldigt kort så har jag på något sätt hamnat i en situation där jag bara kört på. Och lagt till utan att ta bort. Efter många år med berg och dalar har jag blivit bättre på att prioritera bort, men trots det är det för mycket kvar. Och så kallad ”social media” stressar mig när de matar mig med vad i min hjärna görs om till ”borden”, och då jag lätt fastnar i ”världen med evig scroll”. I min önskan att göra för mycket blir det varken varken eller eller, vilket lämnar efter sig en enorm frustration och känslan av misslyckande – och känslan av att inte räcka till.

Efter helgen i Stockholm gjorde jag om min planering, som jag skrev om i förra inlägget, och det kändes bra. Men funderingarna fortsatte. Vad vill jag, och vad mår jag bra av – egentligen?

Det jag kom fram till är egentligen inget nytt. Inte för mig. Jag vill leva ett aktivt liv, värna om naturen, skapa, vara ute mycket och bli åtminstone delvis självförsörjande. Allt det passar ihop. Jag och min familj vill hitta vår plats på jorden, där vi kan bygga upp vår oas för att någon gång kunna bli delvis självförsörjande, som mina föräldrar och som jag växte upp. I ett sådant liv har skapandet en självklar roll såväl som det aktiva livet och livet utomhus, med påtande i trädgård, transportcykling, bärplockande, långa promenader med familj och hunden etc. Alltihop leder dessutom till mindre miljöpåverkan (åtminstone så som vi vill ha det).

Jag vill leva ett aktivt liv, värna om naturen, skapa, vara ute mycket och bli åtminstone delvis självförsörjande. Allt det passar ihop.

Det som inte riktigt passar in, och som gör att balansen rubbas, är den strukturerade träningen. En del av mig känner en lättnad över att ta beslutet att släppa den, och en del av mig känner en oro – vad ska andra tycka?! Men ärligt talat. Skulle någon annan säga så till mig skulle jag säga: skit i det!

Missförstå mig inte, jag kommer inte sätta mig i soffan och aldrig träna, det är inte det det handlar om. Jag kommer bara släppa planen. Jag kommer inte ha några pass jag ska beta av. Ingen mängd per vecka eller ökning. Mängden löpning kommer antagligen minska drastiskt, till förmån för promenader/vandring, cykling och simning. Vissa veckor kanske jag inte springer en meter (efter Stockholm har jag sprungit en enda gång), andra kanske desto mer.

Därmed kommer jag dock troligen inte springa TEC (absolut inte 100 miles i alla fall), det får helt bero på hur formen är när det närmar sig. Däremot Björnfrossa ultramarathon kommer jag att köra, för det är inte bara ett lopp utan även en naturupplevelse.

Gröna Bandet har jag tyvärr också avbokat. Jag vill fortfarande genomföra det, och vi pratar om att kanske genomföra det med hela familjen som ett sommaräventyr, men eftersom att jag skulle mestadels gå skulle det nu ta cirka två månader istället för en, och så länge varken kan eller vill jag vara borta i år. Däremot kommer jag och Rusk ge oss ut på något kortare äventyr, vad det blir får vi se.

Jag har även beslutat att välja bort sociala medier. För drygt ett år sedan gick jag på samtalsterapi, och vi konstaterade då att vad jag vill och kan pusha mig till att göra, och vad kroppen faktiskt klarar av (både mentalt och fysiskt), är två olika saker. Två saker som gjorde stor skillnad i mitt mående var att jag lade mer tid på hantverk, samt att jag slog av Internet på mobilen när jag kom hem på kvällen.

Förutom den insikten slog det mig häromdagen att mina föräldrar jobbade heltid medan de skötte sina odlingar, tog hand om skörden etc. Bara tanken på det får mig att bli knäsvag, hur orkade de? Jag tror att svaret till stor del ligger i att de levde där och då, de fastnade inte i andras dåtid. Och de pumpades inte ständigt med intryck, måsten och borden på samma sätt som man gör idag.

Jag har länge velat ta bort sociala medier ur mitt liv, men det har känts så definitivt och dramatiskt. ”Om andra klarar av att hantera det, varför inte jag?” Mitt jobb som marknadskommunikatör handlar ju dessutom bland annat om att uppdatera sociala medier, och i dagens samhälle är det lätt att tro att man inte finns om man inte finns på sociala medier. Men faktum är att jag inte saknar det alls efter att ha varit utan det ett tag nu. Snarare tvärt om.

Att skriva det här var viktigt för mig, troligen lika mycket för min egen skull som för att jag ville dela med mig av mitt beslut. Kanske för att påminna dig om att livet är inte alltid lätt, det är långt ifrån en rak linje och att ibland måste man stanna upp och tänka, eller snarare kanske känna, för att kunna gå vidare.

Facebook har jag tagit bort (sidan är kvar ännu men ska bort). Instagram har jag ”pausat” till en början. Hemsidan kommer finnas kvar. Jag vet dock inte hur ofta jag kommer uppdatera till en början, och troligen kommer innehållet att ändras en hel del, men den kommer finnas kvar i någon form.

Att skriva det här var viktigt för mig, troligen lika mycket för min egen skull som för att jag ville dela med mig av mitt beslut. Kanske för att påminna dig om att livet är inte alltid lätt, det är långt ifrån en rak linje och att ibland måste man stanna upp och tänka, eller snarare kanske känna, för att kunna gå vidare. Det är ju ett helt liv (eller ja, snart 38 år i alla fall) som lett till det här beslutet, så det är inte så lätt att försöka sammanfatta det, men jag har gjort mitt bästa.

Ett viktigt budskap med detta är också att jag finns kvar. Skicka ett mail till hello(a)lisakriga.se, eller ring om du har mitt nummer. Och inget slår väl trevliga samtal ute i naturen eller på ett mysigt café.

Ha nu en mysig närvarande helg med dina nära och kära, och ta hand om dig!

Varma kramar,
Lisa Kriga

4 reaktioner på “Att hitta tillbaka till lugnet – en (kanske) oväntad vändning

  1. Ebba (ultraebba)

    Så klokt resonerat! Tack för att du delar. Vi kan ju inte leva för vad andra ska tro eller tycka. Det är ju jag som måste leva med mina beslut liksom. Tror du är något på spåren. Hälsan är viktigast. Hoppas vi ses på riktigt igen framöver!

    1. Lisa Kriga

      Tack Ebba! Exakt. Det hoppas (och tror) jag också! 😀

  2. Marita Lövström

    Hej Lisa! Förstår dig så väl … men har skrivit upp din mailadress för vill gärna ha lite kontakt och veta hur det går med Rusk. Du kanske inte vet det , men jag var några dagar hos Dorthe då hon hade Rusks kull. Det var bestämt att jag skulle bli fodervärd åt hennes tik ( den som sen blev skjuten i Finland) Tråkigt nog så ändrade sig Dorthe efter några dagar och bröt kontakten med mig utan nån rimlig förklaring. jag blev självklart ledsen men hon ville inte prata med mig…. Nu har hon frågat om att få para sin tik med min hanhund, få se hur det blir, jag har sagt ja. Just för att jag såg den kullen när de var ca sex veckor tycker jag det är kul att följa några av dem. Önskar dig och familjen det liv ni vill leva! Bästa hälsningar Marita

    1. Lisa Kriga

      Tack Marita! Jo jag minns att du berättade det förut, fortsätter gärna ha kontakt! Hade helt missat detta med systern i Finland, vad hemskt! Vad hände? Du kan väl maila mig? Kramar / Lisa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *