Bokrecension: “Heja, heja” av Martina Haag

Jag fick som sagt boken Heja, heja, skriven av Martina Haag, i julklapp av min syster. Första tanken var: åh nej, en till bok om löpning (köpte två på rea förra julen, fick en gammal denna julen och så nu denna). Men oj vad glad jag är att jag fick den här boken!

Heja, heja av Martina Haag

Innan nyår var jag inne i en svacka. Ständiga förkylningar i familjen gjorde att jag liksom tappade suget. “Nu är jag ju inte sjuk egentligen kanske, bara väldigt trött, och det kan ju inte vara bra att springa när man är så här slut i kropp och knopp. Äh, jag skippar i dag. Kanske i morgon.”

Men så läste jag denna boken, och vips ville jag bara ut och springa!

Heja, heja är helt enkelt en bok där Martina Haag skriver om hennes väg från soffpotatis till att springa marathon. Hon skriver personligt – och väldigt roligt. Jag skrattade mig igenom boken, och det var hennes sätt att skriva som verkligen väckte lusten att ge mig ut igen.

Samtidigt som den är väldigt “oteknisk” – hon svänger inte omkring med en massa löpartermer (så mycket ;)), scheman, övningar osv – får jag ut en hel del av denna bok även när det gäller tips för träningen. Hon tar till exempel upp många exempel på hinder att överkomma som löpare, mestadels psykiska sådana. Som till exempel “kondoren”:

“Nerförsbacke. Raksträcka. Uppförsbacke. Sväng. Liten backe. Jaha. Nu har nyhetens behag släppt fullständigt. Ingen blir längre förvånad, glad eller imponerad när jag berättar att jag ska springa. Alla vet det redan. Ingen ropar förtjust Nejmen vad duktig du är! när jag säger att jag har sprungit tio kilometer utan att stanna. Nu är det bara vanligt att jag håller på med löpning. …. En mulen torsdagseftermiddag när jag stretar på med min Brommarunda och jag som vanligt svänger in på skogsslingan är det som om det landar en stor tung svart kondor på mina axlar. Du kan gå lite du, du kan sluta springa nu, väser kondoren i mitt öra.”

Och så, på hennes roliga och charmant osofistikerade sätt, får vi lösningar på dessa problem, till exempel intervallpassen:

“Jag tar tillbaks allting, jag har äntligen fattat hur man får bort kondoren från ryggen. … Åtminstone varannan vecka ska jag satsa på att springa intervallpass med vanlig och snabb löpning blandat. Och när jag ska springa fort ska jag springa som om jag är på väg att missa bussen missa X2000 missa planet till Oscarsgalan nej, springa i ett helvete-jag-är-jagad-av-zombiertempo.”

Med sina 177 (små) sidor är det en ganska kort bok. Jag läste ut den samma dag jag fick den – vilket väl i och för sig berodde på att jag inte kunde lägga ifrån mig den för jag satt bara och skrattade och ville läsa mer, och mer! Känner du att du behöver lite motivation för att komma igång, eller komma vidare, eller bara för att ha kul, tycker jag definitivt att du ska läsa Heja, heja. Det är en rolig skildring av den tuffa löparverkligheten, ett bevis för hur mycket man faktiskt klarar av bara man ger sig den på att göra det – och kanske även att ensam är stark, men tillsammans är starkare!

Betyg: 4/5