Gamla personbästa och nya sikten

Det här med personbästa, även kallat PB, är ibland lite känsligt. Personligen bryr jag mig inte om någon annan springer snabbare än mig (nåja, det var lite lögn, men mer om det senare i inlägget), så länge jag själv utvecklas. Men däremot kan jag tänka mig att målet “slå mitt personbästa” kan bli en slags mani.

Jag har alltid slagit mitt gamla personbästa på lopp. Alltid. (Då har jag visserligen inte sprungit supermånga lopp, men ändå.) Så vad skulle jag göra om jag inte gjorde det??

Inför Gävle Adventslopp insåg jag i alla fall nyss att jag tydligen inte sprang 5 km förra gången, utan då sprang jag 10 km. (Bra minne jag har.) Alltså kan jag inte jämföra loppet i år mot det loppet rakt av vilket känns skönt. Däremot kommer jag så klart försöka slå mitt personbästa – konstigt vore väl annars – och kommer garanterat bli besviken om jag misslyckas. MEN jag kommer också veta vad det beror på. Jag vet ju att jag är sämre tränad nu än då. Mitt liv kommer inte vara över. Bryt ihop och kom igen – ännu starkare. Eller hur!

Det finns dock två saker som gör att jag vågar sikta på det ändå. Eller förlåt, tre.

  1. Mitt senaste personbästa gjorde jag på ett träningspass i augusti 2015, och alla vet ju att man oftast får lite extra superkrafter på lopp då man peppas av stämningen och sina medlöpare! Det var som en del av en snabbdistanssträcka när jag tränade inför Stockholm Halvmarathon. Efter det blev det väldigt lite fart och mer fokus på längd i och med Kriga mot ALS så det har inte blivit något mer kort snabbt.
  2. När jag sprang en testrunda i april var jag “bara” 52 sek långsammare än mitt tidigare pb, trots att jag då sprang på skogsväg och pb sattes på (mestadels) platt asfaltsväg. Det var visserligen ett tag sen, och jag har kanske dalat igen eftersom att det varit lite kaosartat här hemma, men det är ju några veckor kvar att hinna träna upp kondisen en del i alla fall!
  3. Bonus: Jag är envis 😛

Sedan får jag ju så klart se hur formen är när det närmar sig. Och hur kroppen mår. Men kan jag träna enligt plan och knät och övriga kroppen mår bra tror jag säkert jag har chanser att klara pb!

Och om inte, so what?!

Nu siktar jag ju framåt, mot nya mål. Och mitt sikte är inte att springa snabbt på 5 km, utan på att kunna springa långt snarare än snabbt. Väldigt långt. Det här är bara början.

Andras prestationer rör mig inte… eller?

Gällande att jag inte bryr mig om någon springer snabbare än mig själv så är det så här: Jag springer mest med personer som är snabbare än mig själv, kanske främst för att jag själv är rätt långsam 😛 Och om de är glada över att de har avancerat sina tider – då är jag glad! Och att de springer deras återhämtningspass på mina distanspass, ja det gör mig ingenting! Vi lär av varandra och peppar varandra ändå.

Men. Om någon total nybörjare går ut och springer skitsnabbt direkt och “utan problem”, eller någon som börjat springa senare än jag sticker och springer marathonlopp eller ultra utan problem eller skador, ja då ska jag erkänna att jag kan bli lite less.

Jag är självklart glad för deras skull, men då kan jag känna mig lite trött på min kropp som är så långsam och trött. Då kan jag tycka lite synd om mig själv ett tag, för att jag får kämpa i motvind. Sen är det bara att rycka upp sig igen och köra på. För jag vet ju att vi alla är olika; vi har alla olika gener och typer av muskler, de kanske sprang mycket hela sin ungdom och så vidare. Och det är ju trots allt för min egen skull jag springer; med målet på distansen och inte specifikt farten. Och min tid kommer.

 

PS. Det där “–” på marathonsträckan retar mig lite… Men det kommer. Det kommer. DS.