Höga Kusten Winter Trail

Förra helgen åkte jag upp till Höga Kusten för att (äntligen!) springa Höga Kusten Winter Trail. Här kommer min rapport!

Bra resa och mindre bra prepp

Fredag morgon klockan 6 började min resa uppåt. Jag åkte först buss till Falun, sedan tåg till Gävle och sist buss till Docksta. Därifrån gick jag sista vägen till Friluftsbyn, med ett litet stopp på Dockstabaren för att köpa tandkräm som jag insåg att jag hade glömt.

Själva resan gick alltså bra, och det var rätt skönt att bara få sitta och inte ens kunna göra något annat. Däremot hade jag ju lite mindre tur gällande annat. Jag fick nämligen mens samma morgon… perfekt timing, dagen innan ett 25 km långt terränglopp… Förutom att det är jä**igt opraktiskt berättade en lärare som jag hade i kursen Anatomi och fysiologi med inriktning mot träning att man har som högst skaderisk precis innan mensen (för att ett visst hormon är som lägst då har jag för mig det var). Hade jag precis fått den tänker jag mig att man fortfarande inte har hunnit komma tillbaka till “normalt” än. Och som sagt, det där med opraktiskt. Man vill inte direkt behöva stanna och pinka i skogen då. Suck. För att inte tala om “mensmagen”, det vill säga uppsvälld och ond. Dubbelsuck.

Det blev inte direkt bättre efter första natten i Friluftsbyn. Jag har haft lite problem med ländryggen senaste ca två månaderna, och efter en natt i Friluftsbyn var min rygg helt förstörd… Det blir samma sak när jag sover i dotterns säng, antar att den är hårdare än jag är van med och att det påverkar den redan rubbade ryggen. Jag vet att ryggproblemen beror på – åtminstone till stor del – att jag är stel i hamstrings och säte och det har blivit lite bättre nu sedan jag börjat stretcha lite mer igen, men var lite orolig där ett tag för att det skulle påverka löpningen på loppet.

DESSUTOM hade jag ont i magen; delvis relaterat till mensen, delvis annat. Och på grund av resan hade jag druckit mindre än jag borde ha gjort…

Nåja, alla problemen till trots kände jag mig ändå pepp. Jag kunde ju bara göra mitt bästa, så nu var det bara att köra!

Jag och klumpen åkte buss och tåg till Höga Kusten.
I den närmsta stugan bodde jag och tre till. De var vinterisolerade, men inte riktigt för denna kyla så det blev lite kyligt 🙂
Inne i stugan. Jag sov tack och lov uppe (längst in) så det blev lite varmare där 🙂

Första milen

På fredagen kontaktade en annan tjej som skulle springa loppet själv, Åsa, mig via Facebook-gruppen (High Coast Trail Runners) och vi beslöt oss för att springa loppet tillsammans. På lördag morgon möttes vi upp, tillsammans med två till tjejer, utanför bussarna som skulle ta oss till starten. Bussarna stannade ca 1,1 km från starten eftersom att det var så mycket snö så att den tvåfiliga vägen hade blivit enfilig. Det blev alltså en promenad som uppvärmning till starten.

Det gick dock ganska fort och väl där fick vi vänta på starten ca 25 minuter. Mina fötter var redan kalla. (Jag fick senare veta att det tydligen var kring -21 grader där vid starten.) Hur skulle detta gå?! Jag hade fortfarande på mig överdragsjackan som man skulle ha på sig när man promenerade dit, och som skulle med i ryggsäcken ifall att olyckan skulle vara framme. Klockan gick och starten närmade sig. Fem minuter kvar. Vi gick fram mot starten, pratade, hoppade på platsen och skrattade lite smått nervöst över vad som vänta skulle.

Och så gick startskottet!

Jag var inte alls med! Hade glömt slå på klockan, hade fortfarande på mig jackan och var mentalt inte alls redo på starten. Men vi pulsade iväg. Uppför, uppför, uppför redan från start. Min puls var på drygt 160 bpm redan när jag slog på klockan och det var även här som jag fick den högsta pulsen någonsin under loppet: 187 bpm! Galet högt! (Min maxpuls är ca 195 bpm, men det kändes inte som att pulsen var SÅ hög så jag vet inte om klockan fick nån knäpp av akutstarten…)

Dessutom var jag sååå varm. Vi stannade och tog av oss jackorna, och då blev det behagligare. Efter ca tre km kom vi även till en av två utedass längs vägen så då stannade vi och pinkade, och då kom pulsen ner lite mer i normal efter det.

Vi pulsade alltså vidare och nu var de båda andra tjejerna som åkt med oss i bussen borta. Jag och Åsa pratade och skrattade, för att inte tala om den fantastiska utsikten! Det kom hela tiden kommentarer som “Åh, kolla DÄR!” när ytterligare någon ny vy uppenbarade sig. Och till slut nådde vi vårt första delmål; Entré Syd!

Jag i bussen på väg mot starten
Jag i bussen på väg mot starten.
Starten
Startskottet har precis gått!
Första backen
Första långa sega backen uppför.
Pulsar i snön
Det blev träning för hela kroppen när man fick hålla balansen i snön.
Entré Nord
Vidare efter toalettstoppet vid Entré Nord.
Tärnättvattnen
Vi springer förbi Tärnättvattnen.
Backe
En av alla stigar uppför.
Utsikt
Vacker utsikt över skogarna.
Slåttdalsskrevan
Det var mäktiga istappar i Slottdalsskrevan.
Åsa och jag i Slåttdalsskrevan.
Åsa och jag i Slåttdalsskrevan.
Jag på väg upp genom Slottdalsskrevan.
Jag på väg upp genom Slottdalsskrevan. Foto: Åsa
Backe uppför
Uppför…
Brant backe
Det ger ett ganska bra perspektiv över hur brant det är när man tittar ner mot vägen man nyss gått upp för…

Fram till Skuleberget

Väl framme i Entré Syd åt jag några saltgurkor, en Delicato-boll, drack en mugg vatten och drack kaffe med sojamjölk som Åsa hade med i sin drop bag. Vi hade råkat springa förbi toaletterna som låg en bit innan energistationen men var inte pinknödiga så vi struntade i det och fortsatte.

Det här borde kanske ha varit min första väckarklocka. Och kanske var det det någonstans därinne. Varför är du inte pinknödig? Men, men, vi körde på!

Det är ju så grymt jobbigt att börja om när man stannat till. Så även denna gång. Och någonstans efter 10 km började min energi sina (syns även på att det är mindre foton 😛 ). Jag trodde att det var för att jag inte åt en korv (vågade inte det för korv är inte så bra för min mage), men insåg senare att det antagligen berodde på vätskebristen. Jag hade mjuka vattenflaskor i främre ryggsäcksfickorna, men piparna frös såklart ganska direkt, och det var svårt att få upp locken; delvis då de också frös fast lite och delvis för att fingrarna blev kalla så fort man tog ut dem från vantarna. (Jag hade handvärmare i handskarna sedan första toppen så inuti handskarna var det dock varmt och skönt.) Så latmasken orkade inte dricka så mycket som jag borde ha gjort, för det krävde ju att jag skulle behöva stanna och även bli kall och blöt om händerna.

Vårt nästa mål var 17 km. Det var Åsas längdrekord innan detta, så när vi nådde det stannade vi och firade med lite choklad med havssalt som jag hade med mig. När vi skulle fortsätta kände jag mig lite smått yr och började då misstänka att det var på grund av att jag inte fått i mig så mycket vatten. Jag stannade igen och började fippla med vatten flaskan, men när det krånglade tog jag lite choklad istället och fortsatte.

Tack och lov kom vi ganska snart till nästa mål: varm blåbärssoppa!!! Som att komma till himmelriket! Vi drack raskt var sin mugg (blåbärssoppa har aldrig smakat så gott!) och fortsatte sedan över E4:an och den sista sträckan mot Skuleberget.

Med full fokus på vart vi satte fötterna, och att inte fokusera på det höga berget som vi såg och visste att vi snart skulle måsta ta oss an, missade vi dock en skylt som pekade åt höger. Vi följde de som sprang efter oss, tills några underbara människor ropade efter oss “Ni springer fel!”. Tack och lov hade vi inte hunnit springa fel så långt och kunde bara vända tillbaka och fortsätta. Uppför berget.

Skuleberget och mållinjen

Så började det gå uppför. Och uppför. Och uppför. Den eviga backen. Jag märkte snabbt vad jag redan visste innan – jag måste träna mer backe! (Och dricka…) Flåset var det inget fel på, och ser man på min puls var den inte högre där än någon annanstans. Men benen var helt tomma på energi så fort jag skulle uppför!

Det var bara att mala på, steg för steg, och pausa några sekunder här och där. Tack och lov var Åsa lite piggare än mig så jag kämpade på för att hänga med 😉

Efter att ha kämpat sig uppför var det så dags att ta sig ner. På sidan om slalombacken skulle vi försöka springa, men det var så brant så för att skona knäna körde vi en slags hissvariant i djupsnön. Steg för steg kanade vi ner i djupsnön där det var som mest brant, och snubblade fram på de “plattare” partierna. Inte var man särskilt smidig då, efter över 20 km och i all den snön!

Vi kom in i ett skogsparti och såg då inga snitslar – var vi rätt? Som tur är sprang det en kille bakom oss som hade sprungit loppet året innan också, och han trodde att det var rätt, och mycket riktigt såg vi sedan en snitsel – och så var vi framme vid Friluftsbyn!

Sista sträckan gick runt parkeringen och nu spurtade vi! Kroppen var trött, men att spurta – det kan jag alltid! Sista metrarna var dock djupsnö igen och pulsande och snubblande tog vi oss äntligen över mållinjen. Vi hade klarat det!

Skog och snö
Vackert..
Mycket snö
Åsa demonstrerar vad som händer om man tar ett steg på sidan om stigen (där det finns en sådan).
Utsikt uppe på Skuleberget
Uppe på Skuleberget var utsikten makalös!
Frusna fötter
Fötterna hade frusit fast vid tårna!

Kroppen under och efter loppet

När jag sprang kändes det ganska mycket i säte och baksida lår, och ett tag kring 15-20 km stack det till i piriformis på vänster sida varje gång jag tog ett steg (det gick tack och lov över ganska snart). Muskelfästet på insidan under höger knä kändes dessutom av nästan hela tiden, men det höll sig på en jämn låg nivå så jag bedömde det som ofarligt. Men det var också allt.

Efteråt kände jag mig oförskämt pigg, och inte förrän två dagar efter började jag känna mig lite stel i vader och benhinnor. Knäna blev också lite trötta, vilket kändes när jag gick nedför i trappor och vid mina korta runstreck-pass. Främst det dagen efter, sedan har det knappt känts av. Men ingen träningsvärk. Alls. Det tar jag som att jag tog i för lite 😉 Mer vatten nästa gång så jäklar!

När det gäller kylan så var det inte så farligt. Fötterna var som sagt kalla redan innan loppet, men sen blev de varmare när man sprang. Jag blev lite kallare ibland, men inte så att det störde. Även om jag fick rycka ut fötterna ur skorna efteråt för att de hade fryst fast där fram! Tur att jag i sista sekund slängde på mig ett extra par ullsockar 😛 Händerna frös jag jättemycket om ganska snart (som alltid) så på första toppen tog jag handvärmare och satte i handskarna, sen var det löst! (Förutom att jag inte gärna ville ta av mig handskarna då 🙂 )

Lärdomar

Drick vatten!!! Både att jag behöver vara noga med att dricka ordentligt dagen innan (och innan samma dag om det börjar senare på dagen), men även under loppet. Nästa gång jag springer på vintern ska jag sätta varmt vatten i flaskorna (alltså kokat, inte varmt från kranen!) och förvara handvärmare vid dem. Då kanske det går lite lättare. Och kanske inte använda mjuka flaskor…

Detta är ungefär vad jag fick i mig under loppet (minns inte exakt):

  • 1 Babybel
  • 1-2 hemmagjorda dadelsnickers
  • 4-5 sesamkakor
  • ca 30-40 g mörk choklad med havssalt
  • 1 Delicatoboll
  • 1 kopp kaffe med mjölk
  • 3 små saltgurkor
  • 1 kopp varm blåbärssoppa
  • 3-5 dl vatten

Det vore intressant att veta om energinivån hade varit bättre om jag ökade på vattenmängden, eller om det även hade behövts mer mat/energi. Jag får fortsätta testa på långpass, ultraintervallerna etc.

Jag behöver också träna mer backe/benstyrka. Även om det nog också blir bättre med bättre vätskebalans.

Utöver det lärde jag mig att jag kan mer än jag tror! Vilken fantastisk kropp jag har ändå! Den må jäklas ibland, men den låter mig också göra mycket fantastiskt! Och även om jag blev trött och hade en mental kamp bitvis så tog jag mig i mål!

Blir det en gång till?

Det är ett fantastiskt lopp, med underbar miljö, och av engagerade människor som ordnar detta och verkligen ger sitt allt! Så jag kommer antagligen göra detta igen, men då kommer jag bo på egen hand och ha mer erfarenhet i bagaget. Kanske inte nästa år, det återstår att se vad som ligger i kalendern då, men det är helt klart ett lopp värt att springa – och uppleva!

PS! Här nedan ser ni videon som de har gjort från årets lopp. Mig hittar ni ca 20 sekunder in i filmen, väldigt väldigt kort! 😛