Jag klarade delmålet – med råge!!!

Tjoho! Jag är så glad, stolt och nöjd över kvällens prestation! Första delmålet är uppnått!

Hade som delmål 1 att springa Vårruset på “sub 30”, det vill säga under 30 minuter. Men med tanke på dagens förutsättningar var det ju inte ens säkert att jag skulle springa. Eventuell pollenallergi (i alla fall retig hals, hosta, trötthet, hög puls osv), ont i korsryggen (började i går) och det faktum att jag bara ätit två FlapJacks sedan lunch gjorde ju att förutsättningarna inte var direkt optimala…

Dessutom gick min klocka fel (ska ju sättas via satellit så tycker inte den borde vara fel, men men). När jag stod nedböjd i folkmassan för att fixa till mina pelottinlägg och inte ens hade på mig ena skon började de prata om att det snart var dags. Då märkte jag även att klockan var på viloläge så den behövde söka efter satelliterna… Suck. Den kom alltså igång lite sent, men det var ganska bra för då tog jag det lite lugnare i starten. (När jag skulle slå av den lyckades jag dessutom trycka på fel knapp hela tiden. Bytte varv i stället för att slå av. Tog ett tag innan klantarslet insåg det.)

Körde på så att det kändes bra men hade ändå lite fart, och blev så glad när jag såg på klockan och den låg kring 5:30-5:45 varje gång! Efter ca 2 km blev det ganska tungt dock… Och när man kommer in i Bolougnern (stadsparken i Gävle) är det så drygt, för då känns det som att man snart borde vara i mål – men så är det ca 2 km kvar.

Värst var det nog när man hörde folket och musiken kring målet, men det var ändå dryga kilometern dit… Jag försökte i alla fall att tänka på de tips vi fått i löpargruppen; om hållning, lutning, avslappnade händer, snabbt steg, blicken högt, femkrona mellan skinkorna osv. Om inte annat för att använda andra muskler då och då så att de andra fick vila.

När jag kom till upploppet tog jag i alla fall de sista krafterna och spurtade i mål! Sprang om så många jag bara orkade!

Där vid 2-3 kilometer började jag fundera hur i F-N jag tänkte när jag anmälde mig till Stockholm halvmara! Så gör jag alla lopp. Då tänker jag att jag ALDRIG mer ska springa ett lopp. Men sen klarar jag mitt tidsmål och har kört snabbare än jag trott och så övergår det jobbiga i ren och skär lycka över den prestation jag lyckats åstadkomma!

Så blev det även i dag. Jag trodde att jag sprungit på ca 29 sekunder och blev överlycklig!! När jag sedan kom hem och kollade resultatet såg jag att jag sprungit på 28:09 och är nu om möjligt ännu mer nöjd över prestationen!

Förresten, när det gäller på pulsen så var det lite intressant. Jag har ännu inte laddat in passen jag följt med klockan till datorn så jag vet inga detaljer, men enligt informationen jag kan se i klockan så hade jag maxpuls på 199 bpm under loppet, och medel på 186 bpm. Det är rätt högt… Enligt den där formeln med 220 – ålder ska jag ha 187 bpm i maxpuls. Föga troligt då med tanke på dagens värden. Men också lite att fundera på. Varför har jag så hög puls?

När jag kom hem testade jag också att räkna pulsen manuellt samtidigt som jag kollade med pulsklockan, och det stämde i alla fall överens, så det borde ju ha stämt ungefär iaf. Får ta upp det när jag (förhoppningsvis) får träffa en läkare sedan om den eventuella pollenallergin.

Nu är det i alla fall dags att ta tag i nästa delmål: milen under 60 minuter om ca en månad. Första milrundan efter uppehållet blir i slutet av veckan.

Nu jäklar är jag taggad!