Jag slog mitt halvmarathonrekord – trots håll i 2 km

I går var det äntligen dax för DN Stockholm Halvmarathon! Jag slog min gamla tid med nästan 3 minuter med tiden 2:06:55! Med det är jag väldigt nöjd! Men jag hade kunnat springa ännu några minuter snabbare om det inte vore för att jag för första gången i min vuxna löparhistoria fick håll!

Det krångligaste var nästan att få till chipet på skon :P
Det krångligaste var nästan att få till chipet på skon 😛

Precis innan vätskestationen strax innan 15 km högg det till – och det satt i de närmaste 2 kilometrarna! Under den tiden kunde jag bara småjogga, och bitvis bara gå. Det var VÄLDIGT frustrerande för jag kände mig pigg i övrigt och hade lätt kunnat fortsätta hålla samma takt.

Även efter att hållet hade släppt låg det liksom och lurade så jag kunde inte ösa på för fullt efter heller. Och strax därefter kom 6-700 meters backen – vilken jag för övrigt inte tyckte var så farlig. Det var ju backar typ hela loppet och det fanns då värre än den. Trots längden. Jag såg bara till att hålla mig under ca 180 bpm (även om det ju hann gå upp lite över i bland) oavsett backe eller plant, så funkade det bra!

Jag har precis sprungit förbi starten
Jag har precis sprungit förbi starten

Förutom håll hade jag även problem med höger fot. No chocker there… Den började göra ont efter typ 1 kilometer. Kul. Men det var bara att köra på och försöka skaka lite på den och röra lite extra på tårna då och då så kändes det bättre en liiiten stund i alla fall. Nu har jag fortfarande ont, och har typ en blåsa under/i foten.. Vänster däremot kändes bara bra, tur det i alla fall!

Vänster knä började också kännas av, men inte förrän det var typ 2 km kvar. Det kändes även en hel del i går kväll, främst när jag var stilla ett tag och sedan börjar gå. Får se hur det känns i dag. Det kändes nu när jag steg upp, men förhoppningsvis lugnar det sig lite.

Vid 13 km stod syrran och hejade.
Vid 13 km stod syrran och hejade.

Min Garmin var ganska mycket före i slutet och när den sa till att jag hade sprungit 21,1 km visste jag att det var typ 500 m kvar – så då började jag spurta. Jag tappade 276 placeringar när jag hade håll, men under sista kilometern tog jag in 75 placeringar, grymt nöjd med det!!

Generellt för hela loppet kan jag säga att det var SÅ mycket lättare än när jag sprang i Gävle. Banmässigt var det svårare, med fler backar och dylikt, men jag sprang snabbare, kände mig starkare, hade mycket lättare att hålla tankarna positiva och så vidare. Delvis beror det nog på loppets storlek; det var mer publik som hejade längs hela vägen och jag var alltid omgiven av massor av andra löpare att sporras av. Delvis berodde det nog på att jag faktiskt är i något bättre form denna gång, och att jag är mentalt starkare nu.

Jag är äntligen i mål med min fina medalj!
Jag är äntligen i mål med min fina medalj!

Stora besvikelsen var hållet, men jag tar med mig mitt nya rekord på halvmaran, spurtandet, känslan genom loppet och det faktum att jag faktiskt kom på plats 2907 av 13473 startade löpare. Det är inte illa ändå!