Ledsen och uppgiven

Efter de senaste 5 veckorna börjar jag faktiskt känna mig riktigt trött och ledsen. Ja rent av uppgiven. (Men jag kommer inte ge upp, känns bara tungt just nu.)

Jag trodde att det var jobbigt med löparknä, men då kunde jag i alla fall springa lite grann. Sen fick jag ryggont och kunde inte springa alls.

Och när min man äntligen fick lite lugnt så han kunde undersöka och behandla mig, ryggen började kännas bättre och jag kunde ta fram en plan för vägen tillbaka till löpningen – då blev jag förkyld. 

Och nu när förkylningen är på väg åt rätt håll (bara någon blåsa kvar i halsen som gör svinigt ont) – då får jag nåt jävla skit under foten. 

Tillägg: Och på grund av det som gör ont under vänster fot går jag/har jag gått på utsidan av foten så utsidan av vänster vad är typ överansträngd eller nåt sånt.

Ursäkta att jag svär, men jag är så fruktansvärt trött på att inte kunna träna nu. Jag vill kunna börja göra muskelyoga, träna upp styrkan och börja om med löpningen. För det blir ju det jag får göra. Börja om. Igen. Ofrivilligt denna gång.

Jag har sedan länge insett att jag är inte jag utan löpningen. Och jag har som vanligt massor av planer och drömmar för framtiden. Sån är jag; Dream big – Aim high.

Men just nu känner jag mig mest låg. Nåja. I morgon är en annan dag. Förhoppningsvis en bättre sådan.