Med siktet inställt på framtiden

Jag blir lite smått (och ibland inte så lite) deprimerad när jag tänker på hur det hade kunnat vara. Hur jag hade kunnat springa och träna, vilka lopp jag hade kunnat genomföra, hur det skulle kännas. Om bara inte mina knän sagt ifrån för drygt ett år sen. Om jag inte hade haft problem med återhämtningen och blivit sjuk så ofta. Om jag inte drabbats av det ena bakslaget efter det andra. Om om om…

Men så tänker jag; tänk vad mycket jag har lärt mig under de här 1,5 åren som jag fått kämpa mot alla motgångar. När jag tvingat mig själv köra på fast tårarna sprutat, för att alternativet  att ge upp var inget alternativ. Hur jag fått hitta nya vägar. Hur jag lärt mig att lyssna på kroppen. Hur jag tvingats vila.

Så här i efterhand kan jag banna mig själv lite för att jag inte tränat alternativ träning då jag inte kunnat springa, att jag inte yogat mer eller gjort rehabövningar. Men ärligt talat; jag måste sluta vara så hård på mig själv.

Det senaste året har jag förlorat två släktingar till cancer och ALS, och jag har gått från att springa 3 mil i sträck, till att inte ens kunna springa 3 km. Så har det gått upp och ner (15 – 3 – 10 – 0 – 3 – 5 – 0 etc) otaliga gånger tills dagens datum då jag kan springa 8 km utan problem. Bilden togs samma dag som benen sa ifrån första gången. Och för någon som älskar löpning är det tungt kan jag lova. 

Jag har tampats med otaliga förkylningar, oförklarlig trötthet både i kropp och knopp som ingen tycks kunna förklara, börjat om med att jobba heltid 11 mil hemifrån, brottats med diverse vardagsbekymmer och ett hus som skulle behöva lite kärlek. Dessutom är jag fru och tvåbarnsmamma till en fem- och en åttaåring. Kanske det kan få vara okej att inte ha tränat en massa alternativträning ändå.

Jag skulle vilja sätta upp massor av nya mål, boka in lopp och börja träna stenhårt igen. Men den tabben gör jag inte igen. Jag har gjort den för många gånger redan. Nu är det tävlingsförbud tills jag kommit på banan igen. För nu känns det toppen, och jag vill att det ska fortsätta med det!

Funderade ett tag på att anmäla mig till Vårruset, det är ju en tradition. Men insåg att då kommer jag tävla mot mig själv, och med tanke på min kondition idag kommer jag bli grymt besviken och säkerligen pusha träningen för hårt inför, så jag låter bli.

Målet nu är att bygga upp det där flåset igen, och att långsamt bygga upp en stark och flexibel kropp. Jag ska börja springa med Team Nordic Trail i april och så ska jag få in yogan som en naturlig del i vardagen. Utan grandiosa planer om att genomföra hela yoga-pass flera ggr i veckan. Let’s face it, jag är inte där än.
Eftersom att jag älskar hundar och har enorm abstinens efter en ny hund i huset ska jag dessutom prova på linlöpning med (lånad) hund. Där springer man kort (2,5 km på lopp), och så har jag inga tidigare resultat inom det så jag har inget att tävla mot vilket passar mig utmärkt!

Det tar kanske längre tid än planerat, men jag ska komma tillbaka igen. Och förbi!

Vad är dina mål? Har du en massa lopp eller upplevelser inplanerade? Och hur går det – är du på rätt väg eller är det ständig uppförsbacke?