Nya planen inleds med ändrade planer och en mil i plusgrader

I torsdags förra veckan träffade jag en av lärarna jag hade på Högskolan i Gävle under hösten, Mikael Westling Söderström. Han hjälpte mig med vad jag ska tänka på när jag lägger upp min träningsplanering inför det som komma skall. Så nu har jag en helt ny planering som sattes i verket direkt.

Saker jag ska tänka på är till exempel att ha två vilodagar efter löpningslångpass (lugnt cykelpass dag två går bra), att fokusera på löpning och cykling nu så styrketräning får vänta till efter utmaningen (det är visserligen bra att träna styrka, men för att minska belastningen så att kroppen ska orka den grenspecifika träning jag måste få in), att undvika intervallpass åtminstone nu i början (och om jag kör intervaller, köra långa) och att undvika pass dagen innan löpningslångpass nu i början.

Det började dock med lite ändrade planer… I söndags skulle jag springa 20 km, men efter bara ca 50-100 m kände jag att mitt högra ben liksom domnade bort. Och så höll det på. Jag testade snöra upp skorna, men inget hände. Jag testade springa på olika sätt för att se om det var min hållning som gjorde det, men inget hände. Jag testade även springa lite intervaller då kiropraktorn jag var till i fredags sa att det kan vara bra för att inte kroppen ska “säcka ihop” av att bara springa långsamt, men inget hände då heller. Efter knappa 6 km fick min man komma och hämta mig. Uppenbarligen var inte min kropp med på noterna.

Jag spekulerade lite i vad det kunde vara. Kanske snön som åkte iväg under fötterna när jag sprang gjorde att det blev överansträngt i vaden (det varierade mellan att kännas i hela benet och att kännas mest i vaden), men då borde ju vänster ben påverkats lika. Jag var som sagt även hos kiropraktorn i fredags, och han hittade någon slags obalans i bäckenet. Jag är stelare i höger sida än i vänster, kanske på grund av stelhet i någon djupt liggande muskel i sätet, eller något sådant. Och kanske var det behandlingen i fredags som gjorde att den sa ifrån på något sätt i söndags. Jag vet inte, men nu är det i alla fall bra igen.

I dag kunde jag springa 10 km utan problem. Vänster knä varnade lite några gånger, så jag fick justera steget för att det skulle försvinna. Annars inga problem. Nu har det ju även varit plusgrader och regnat så det är inte så mycket snö kvar på vägarna vilket ju gör det lite mer lättsprunget ur den synvinkeln, men å andra sidan kan det också vara det som gör att knät kändes för första gången på länge. Det blev hårdare stötar och mindre variation i stegen. När jag kom in körde jag lite yoga och stretching.

I måndags blev det också transportcykling till och från dietisten, totalt ca 8,5 km. Jag kommer avsluta den här FODMAP-perioden ganska raskt nu för jag känner att jag har svårt att få i mig nog med bra mat och jag behöver verkligen min energi och återhämtning. Visst går det, men det gör det mer komplicerat när jag måste äta strikt grönt (gröna = godkända livsmedel, inte nödvändigtvis gröna i färgen).

Så nu ska jag köra en snabb återföring av ett livsmedel per kategori för att scanna av grovt, men sedan kommer jag äta mer normalt igen. Jag kommer så klart fortsätta tänka på vad jag äter utifrån vad jag vet att jag mår bra/dåligt av. Men jag kan fuska om jag vill, det handlar bara om att vara medveten om konsekvenserna. Och jag kommer ju fortsätta äta mindre kolhydrater i form av pasta, ris, bröd etc då jag vet att min mage mår bättre om jag gör så. Men som sagt, då kan jag i alla fall äta vad jag vill, om jag vill. Nu har det varit en månad av enbart gröna livsmedel vilket varit tidvis tufft. Dietisten sa också att jag kan ju alltid ta upp det igen efter denna utmaning, då det inte är lika tuff träning på schemat.

Jag, Mikael och dietisten är alla överens om att mina största utmaningar på den här resan kommer vara att få i mig nog med energi och att få till återhämtningen. Så nu gäller det att vara noga med både mat och sömn/vila.

I morgon väntar 30 km på cykel. Får se om det får bli ett besök på gym då…

Vi ses!