Ont knä och medmänsklighet

I dag har inte mitt vänstra knä varit särskilt snällt mot mig. Vägen mellan tåget och jobbet var bitvis en pina. Speciellt på hemvägen, i nedförsbacken…

Det gör ont under vänster knä, precis som det var förra gången jag började med löpträning. Det tar ett tag innan lederna vänjer sig, och knäet tyckte väl inte om att jag sprang längre och snabbare än vanligt i går, och enbart på asfalt.. Nåja, jag får väl köra ett 6 km pass el nåt nästa gång. Lite kortare, men inte riktigt det kortaste. Kanske lite intervaller, och mer jordunderlag.

Det här gjorde mig dock ännu lite säkrare. Jag tror inte jag kommer att köra Lidingöloppet on Tour om 2 veckor. Dels har jag inte hunnit träna så mycket som jag skulle vilja och känner mig ganska långt från att klara milen under timmen, och dels behöver jag inte den stressen just nu. Jag kanske sätter något eget mål om milen under 60 minuter som inte innefattar ett lopp, men jag får se.

Och nej. Jag kan inte springa ändå, utan målet milen under timmen. Jag känner mig själv för väl.

Men till min stora glädje var det faktiskt en kvinna som stannade och frågade om jag klarade mig själv eller om jag ville ha stöttning. Jag klarade mig själv, men det gör mig oerhört glad när människor faktiskt tar sig tid att erbjuda hjälp!