Racereport-ish: Göta Kanal Run

Göta Kanal Run är ju egentligen inget lopp. Det är ett fantastiskt löparäventyr, där mötet mellan människor står i fokus. Och då arrangörerna av Göta Kanal Run är väldigt förtjusta i uttrycket ”ish” (till exempel ”det är 12-ish kilometer kvar”) passar det alltså bra med en race report-ish för att beskriva dessa dagar!

Dag 0 – Samling i Sjötorp

Tisdagen den 4 juni samlades vi på ett café i Sjötorp, för att sedan gå till vandrarhemmet där vi skulle bo den första natten. Vi var tjugofyra nervösa deltagare och ett gäng funktionärer i core teamet – troligen lika nervösa.

Vi som skulle ta oss an den här utmaningen var i varierande ålder, med olika bakgrunder och olika träningsvanor. Senare berättade Victor (tidigare deltagare och årets rektor) att han var lite orolig att det skulle bli en för brokig grupp, men redan första kvällen kände han att det här skulle bli bra. Och jag tror att det var just det faktum att vi var så olika som bidrog till att det blev så fantastiskt. Att få höra om allas olika liv och erfarenheter.

Jag höll mitt campfire tal denna kväll. Det var nervöst, men skönt att ha det klart. I talet berättade jag om min insamlingskampanj Kriga mot ALS och om mitt liv sedan dess (kampen för återhämtning kanske man kan summera det som).

Utsikt i Sjötorp, första kvällen för Göta Kanal Run 2019
Utsikt i Sjötorp, första kvällen för Göta Kanal Run 2019.

Dag 1 – Sjötorp till Tåtorp, ca 36 km

Sömnen var så där den natten, troligen för samtliga, och det vibrerade av spänning. Vi ville bara iväg! Och efter frukost, stugstädning, fotografering, intervju för tidning och spännande historie-berättande om kanalen av Roger Altsäter (VD för AB Göta Kanalbolag) sköts startkanonen och vi fick äntligen ge oss av!

Till första depåstoppet sprang vi ganska samlat, och njöt av att det var lite molnigt och att träden i allén gav lite svalka då det var uppåt 28 grader. Efter första stoppet spred vi ut oss desto mer. Med de tre musketörerna längst fram, där bland annat ultralöparen André Rangelind var med, och jag oftast längst bak. Redan första dagen började jag nämligen känna av mitt löparknä på höger sida och fick gå en hel del i slutet. Hur skulle detta gå?

En man med löparkläder går på en grusväg
På väg mot Hajstorp.

Dag 2 – Tåtorp till Karlsborg, ca 46 km (20 km för mig)

Mitt knä blev bara värre under dag två, och mitt humör dalade med det. Vid första depåstoppet var ögonen fulla av tårar och jag fick hjälp att tejpa lite. Sedan höll australiensaren Ian mig sällskap. ”One step at a time and we’ll make it” sa han, och så gick vi. Men till slut började det även göra ont när jag gick, så när Magnus från core team undrade om jag ville åka med sa jag ja.

När jag kom fram till målet för dagen, Karlsborg, fick jag behandling i form av massage och koppning av Jonathan Ståhl. Det var inte skönt, men jag hoppades att det skulle göra susen för mina extremt stela muskler.

Hela dagen hade det varit olidligt varmt, kring 30 grader och sol. Men lik väl var det oerhört skönt med bastubad, och så lite dopp i sjön såklart. Förhoppningen var att även det skulle hjälpa kroppen att bli springduglig igen. Och det blev den.

Bastustuga i Karlsborg och två personer på bryggan dit.
Bastustugan där vi bastade (trots värmen utanför) och badade. Ljuvligt!

Dag 3 – Motala till Ljungsbro, ca 46 km

Dag tre började vi dagen med att åka buss från Karlsborg till Motala. När vi sedan skulle starta hamnade jag sist, för jag skulle tejpas innan jag kunde springa iväg. Hoppades jag vill säga, för jag visste ju inte hur kroppen skulle kännas. Men jag kunde springa, och det kändes jättebra!

Visst, jag kände hur det kom tillbaka lite smått efter att ha sprungit ett tag, men inte lika mycket och jag kunde hålla det i schack genom att växla löpning och gång. Så jag sprang ganska mycket första halvan. Men efter andra depån, som var så tidigt som ungefär halvvägs, gick jag mest.

Jag gick delvis på grund av knät som kändes mer och mer allteftersom att spänningarna ökade, delvis på grund av att min högra fot hade börjat göra ont på utsidan, och delvis på grund av att jag gick med Ian som nu var den som behövde peppas. Han var väldigt trött och hade det kämpigt med ryggen (på grund av ryggsäcken), fötterna – och värmen!

Efter en extremt varm, solig och kvav halv dag fick vi dock äntligen efterlängtat spöregn! Dessutom blixtar och dunder – som bland annat slog ner cirka 20 meter från några deltagare som var strax bakom oss. De kände hettan i ansiktet, och smällen var öronbedövande även för oss som var lite längre bort!

Väl framme i Ljungsbro blev det lasagne, bastubad, bubbelpool och simning för en del. Avkoppling och återhämtning, och fler campfire-tal. Nu hade vi gjort mer än halva resan!

Dag 4 – Ljungsbro till Norsholm, ca 50 km

Dag fyra var lite svalare, och framför allt sprang vi i mer skog och fick därmed skydd av träden. Däremot kom det senare regn igen, och det var inte lika efterlängtat som dagen innan, och så var det kallt! Året innan var det dock 40 grader denna dagen, så vi kunde vara glada för vårt väder ändå..

Foten gjorde fortfarande ont sedan dagen innan, och eftersom det började med en del asfalt tog jag de dämpade Altra-skorna. Men vid första depån bytte jag till Vivobarefoot – och vips så kändes fötterna nästan bra igen!

Löpning och gång-mässigt var det ganska likt dagen innan, och av samma anledningar. Det vill säga ganska mycket löpning första halvan och i princip bara gång andra halvan.

För mig, och många andra, blev det närmare 50 km denna dagen, även om jag tror att tanken var att det skulle vara lite mindre. Men några felspringningar här och där ökade på distansen. Det var väldigt skönt att komma fram, bada lite bastu och njuta av sista kvällen med gänget!

Dag 5 – Norsholm till Mem, ca 32 km

Sista dagen var det perfekt löparväder. Temperaturen låg nog kring 17 grader, det var oftast molnigt och vid depåstopp 2, när vi pausade i Söderköping för att äta världens godaste glass på Smultronstället, kom det till och med en skvätt regn.

Det här var, kanske konstigt nog, även den dagen jag sprang mest! Eller så var det inte så konstigt. Kanske hade kroppen helt enkelt vant sig, och gett upp sina försöka att få mig att sluta 😛

Apropå glassen så kan jag verkligen rekommendera Smultronstället, kanske speciellt om du som jag är laktosintolerant. Vanligen är laktosfria glassar ganska… tråkiga. Blåbär är en klassiker. Eller jordgubb. Eller vanilj. Jippie. Men här fick jag tre olika sorter – citron, hallon och någon slags blandning tror jag – och alla tre var supergoda och hade väldigt bra konsistens.

De sista sex kilometrarna, efter glassen, sprang vi tillsammans in i mål. Vi sjöng och försökte njuta av den sista sträckan tillsammans, innan vi helt plötsligt passerade mållinjen, grät, skålade i champagne och kastade oss i kanalen för ett svalkande dopp.

Det var en konstig känsla. De fem dygnen hade innehållit så mycket så de kändes väldigt långa, samtidigt som det hade gått så oerhört fort. Och tomheten kom nästan direkt. Vad gör vi nu?

Vi skämtade om att vända och springa tillbaka, och hade vi blivit erbjudna att göra det vette tusan om inte några av oss hade tackat ja.

Sista dagen sprang vi tillsammans sista sträckan, in till resans mål Mem!

Lärdomar

Lärdomar från resan är:

  • Kroppen är fantastisk! Tar du hand om den genom att ge den bra mat, kärlek och omtanke så är den ännu bättre!
  • Mina fötter och min kropp tycker att jag ska ge upp det här med dämpning, så nu är det bara ”barfotaskor” som gäller framöver.
  • Jag är rätt stark mentalt ändå, även om jag har mina dippar så kämpar jag vidare.
  • Att bry sig om varandra, kämpa tillsammans och hjälpa varandra framåt ger så mycket mer än att bara köra sitt race.
  • Skit i jantelagen och var grym!

Inför Gröna Bandet nästa år [blev inställt för mig på grund av ryggen] är det kanske framför allt bra att veta att kroppen anpassar sig, så även om det kanske känns tungt i början kommer det kännas bättre.

Jag funderar även på om jag ska undvika vilodagar i form av dagar som jag inte går eller springer alls och istället bara lägga in lite lugnare dagar ibland. Dagar där jag springer kortare, eller kanske ser till att bara gå. På så sätt kanske jag undviker att bli så där sjukt trött som jag blev efter några dagar hemma, när kroppen insåg att den inte behövde fortsätta springa. Aktiv återhämtning så att säga. Nåt att tänka på.

Sammanfattningsvis var dessa dagar en fantastisk upplevelse! Alla denna positiva energi, de vackra vyerna och att få spendera dagarna ute tillsammans med dessa helt underbara människorna!

Jag är väldigt glad att jag vågade skicka in min ansökan – och att jag vågade tacka ja!


Kommentarer

6 svar till ”Racereport-ish: Göta Kanal Run”

  1. Camilla

    Så vackert du skriver, du fångade verkligen hela veckan, kram

    1. Lisa Kriga

      Tack! Och kram till dig ❤️

  2. Anders Stjärnberg

    Så bra skrivet Lisa! Verkligen en superfin beskrivning av ÄVENTYRET! Ha det finfint!! ❤️

    1. Lisa Kriga

      Tackar! Ja vilket äventyr det var! Detsamma till dig ❤️

  3. Per Nilsson

    Riktigt nice att få återuppleva det genom dina ord Lisa!
    Kriga på, du är grym!

    1. Lisa Kriga

      Tack Per! Du är rätt grym du också ❤️