För att se vad jag har att vänta mig de sista dagarna på Gröna Bandet nästa år gav jag mig iväg till Ramundberget för att sedan springa ner till Vita- och Gröna Bandets 10 års-jubileum på Grövelsjöns Fjällstation. Det blev tre dygn ute på fjället och nästan två dygn på fjällstationen – fulla med massor av lärdomar och inspiration.

Inför turen

Jag har hört av många som gjort Gröna Bandet att miljön i Rogen-området är så väldigt stenig och kände mig lite osäker på hur jag skulle klara mig, och vilket tempo jag skulle kunna hålla, i en sån miljö. Den sträckan kommer jag att ta mig mina sista dagar på Gröna Bandet, och jag vet att osäkerhet tar mycket mental energi för mig, så jag ville testa sträckan själv för att kunna känna mig lugnare inför ”the real thing”.

Full ryggsäck
När jag hade packat ner sovsäck och tält var den tänkta ryggsäcken i princip full..

Därför bestämde jag mig för att genomföra en kort tur, genom just detta landskap, redan i år. När jag hörde att Vita och Gröna Bandet skulle fira 10 år den 13-15 september i Grövelsjön bestämde jag mig för att det skulle vara perfekt att springa dit från Ramundberget; det som preliminärt var satt som mina två sista dagar i resplanen.

Jag och Rusk i hallen
Jag kör en testrunda dagen innan, med de tänkta kläderna och den inte tänkta ryggsäcken!

Syftet med resan var även så klart att bygga erfarenhet, och så kunde jag ju passa på att testa utrustning och energi. Jag hann dock inte få all utrustning. Exempelvis gick sovsäcken jag skulle ha, som väger 880 gram, inte att få tag i (slut hos leverantören och de visste inte när den skulle komma in). Och när jag då fick ta min vanliga sovsäck, som väger drygt 1500 gram, betydde det även att all packning inte fick plats i ryggsäcken. Jag fick då ta Johans Kaipak 38, som bara den väger ca 1600 gram. Men å andra sidan, då fick jag ju testa springa med 12 kg på ryggen. Och det visade sig ju fungera alldeles utmärkt.

Ramundberget till Valåtjärns rastskydd, ca 13 km

Mitt äventyr började redan kl 3:30 tisdagen den 10 september. Då ringde klockan och det var dags att gå upp, klä på sig, ta den packade väskan och åka mot Sveg. Min underbara man skjutsade mig till bussen som gick därifrån kl 6:15. Snacka om att ställa upp i vått och torrt.

På bussen mot Ramundberget
Nu börjar nedfarterna i Ramundberget skymta utanför bussen, snart framme!

Efter en bil och tre bussar kom jag äntligen fram till Ramundberget ca kl 14:50. Eftersom att jag var ganska sliten efter den tidiga morgonen, sådär sömn och lång resa, och det var tjock dimma överallt, bestämde jag mig för att börja med (i stort sett) enbart vandring. Att börja försöka springa med trött kropp och knopp i dimman kändes som gjort för en olycka..

Fjällmiljö med dimma över
Stig genom vackert landskap.

En oro jag hade haft innan var faktiskt just hur jag skulle göra om det var dimma – tänk om jag gick vilse?! Och så var det dimma redan vid starten. Men jaja, det var väl lika bra, dra av plåstret direkt så att säga. Och det gick ju bra!

Dimma över bergen
Dimman låg som en slöja över bergen.

Efter nästan 4 timmar var jag framme vid dagens mål, Valåtjärns rastskydd. En liten nybyggd stuga bland en massa myrmark, mellan två små sjöar. Bäst med att tälta vid en stuga, oavsett sort, är att det finns dass där! Så även här. Så jag slog upp mitt tält, och hoppades (men trodde inte) att sockar och skor skulle torka något över natten så jag gick runt barfota (som varje kväll denna tur).

En av många vackra fjällbäckar
En av många vackra fjällbäckar.

Tanken var nu att jag skulle äta middag och sen sova, men redan nu började jag märka av det som kom att bli ett oväntat problem under resan – jag var inte hungrig. Just nu var det dock inget jag la så mycket tanke kring. Jag åt en stooor portion kebab och pommes i Funäsdalen kring klockan 12, i väntan på sista bussen. Så jag var väl vara fortfarande mätt efter det, och energin som jag ätit längs vägen (mest nötter). Dessutom var jag så himla trött så jag bedömde det som mer välgörande för kroppen att få sova.

Blöta fötter på blöt stig
Det var en väldigt blöt etapp, med många mindre torra partier..

Sagt och gjort, jag åt lite mer nötter och mörk choklad, gick på dass, borstade tänderna och kröp ner i sovsäcken. Klockan var nog kring 20, men den hade lika gärna kunnat vara 23.

Valåtjärns rastskydd
Äntligen framme vid Valåtjärns rastskydd!

Jag vaknade efter några timmar av att starka vindar rev i tältet, och insåg efter ett tag att jag hade glömt dra åt en grej. Bara att krypa ut säcken, på med ficklampan och ut. Sen in igen, ner i den varma sköna sovsäcken. Några timmar senare när jag vaknade igen var det total tystnad. Inga vindar längre. Alldeles stilla. Somnade igen. Vaknade igen. Somnade igen. Vaknad.. Ja många gånger – som vanligt. Första natten klar, och några första lärdomar med den. Och fler skulle det bli, tack och lov!

Svalåtjärn raststuga till Skedbrostugan, ca 31,5 km

Vaknade till ännu en dimmig dag, men lika lycklig för det var jag. Klädde på mig, allt utom de blöta sockarna och skorna, och packade ner lägret. Flyttade in allt i vindskyddet där jag tillagade turens första frukost: en dubbel portion havregrynsgröt med Bara Fruktbitar med hallon, jordgubb och svarta vinbär.

Renar
Jag fick besök utanför stugan när jag åt frukostgröten.

Efter ungefär halva gröten (det vill säga en portion) fick jag tvinga i mig resten. Inte sugen. Men jag visste att jag skulle behöva energin, och det gjorde gott!

Stig på väg mot Tänndalen
På väg mot Tänndalen.

När jag tagit mig iväg följde cirka fem väldigt långsamma, varav en del även regniga, kilometrar innan jag kom fram till Andersborgs våffelstuga. Jag velade ett tag om jag skulle gå in, men tog till slut beslutet att göra det. Åt en tunnbrödklämma med varmrökt renkött, drack kaffe och pratade med Johan som driver det tillsammans med Marianne. Mycket gott och trevligt!

Tunnbrödklämma med varmrökt renkött
Åt tunnbrödklämma med varmrökt renkött och drack kaffe på Andersborgs våffelstuga, mums!

Med lite ny energi i kroppen gav jag mig iväg igen. Jag var dock trött på blöta myrar och valde att ta den torrare vägen till Fjällparkeringen och sen springa grusvägen ner till Tänndalen, där det sen blev några kilometer väg för att till slut komma ut på led igen – efter att ha gått upp för en till slalombacke.

Stig på fjället
På väg mot fjällparkeringen.

Det blöta fortsatte, och när jag kom in i Rogen naturreservat blev det även massor av stenar. Och då menar jag massor! Det var som att en jätte tagit en näve stenar och slängt ut precis där. En så tydlig gräns på nåt sätt.

Steniga stigar slingrar sig fram
Steniga stigar slingrar sig fram.

Jag minns att jag tänkte, ”det här måste höra till Rogen naturreservat”, även om jag trott det var senare, och precis då kom skylten som meddelade att jag hade rätt. Men även om det såklart inte var så lätt att springa på var det åh så vackert!

Rogens naturreservat
Rogens naturreservat, med stenar så långt ögat kan se.

I slutet började energin tryta, och regnet kom tillbaka och slutade inte denna gång. De sista kilometerna kändes evinnerligt långa, men till slut var jag framme! Redan innan hade jag bestämt mig för att sova en natt i stuga för att förhoppningsvis torka upp sockar, skor och kläder. Så jag gick in och blev hälsad välkommen av stugvärden som gjorde upp eld i kaminen medan jag började lasta av mig. Underbart!

Rogens naturreservat
Vackert så man nästan tappar andan..

Nu åt jag min första påse frystorkat för resan, Blå bands tacogryta. Den var rätt god! Jag trodde dock aldrig jag skulle få i mig den, för inte heller nu var jag hungrig. Men så kom två damer (tyvärr glömt namnen som nog bara sades som hastigast, typiskt mig) som också skulle sova i stugan, och vi började prata så jag blev lite distraherad och helt plötsligt hade jag ätit upp den, toppen! Lite senare kom även en kille, Andreas (minns namnet eftersom att damerna pratade om att han skulle komma redan innan), även han ute på sin första solotur.

Stenig led
Sista biten mot stugan kändes väldigt lång..

Jag gick och la mig kring 20 även denna kväll, även om jag inte somnade direkt då de andra satt och pratade och jag var inte riktigt lika slut. Vaknade mycket denna natt också, min rygg var värre än vanligt. Jag brukar normalt vilja ha ganska hård madrass för att då mår ryggen bättre, men det här var en fruktansvärt hård madrass.. Knappt nån mjukhet alls. Så det var nog lite för mycket av den varan.

Spång över en myr
Spång över en myr, och nu är det inte långt kvar

En lärdom under dagen var att det där med GPS-klocka faktiskt kan vara ganska bra ibland. När jag var lite osäker på var på en lång raksträcka jag var kunde jag titta på kartvyn i klockan (Garmin Forerunner 945) och kunde till exempel se om det låg någon sjö i närheten, och då matcha in det med vart jag var på kartan. Dessutom finns det en ”Tillbaka till start”-funktion, så om jag mot förmodan skulle villa bort mig helt kunde jag alltid hitta tillbaka där jag kom ifrån i alla fall. Även om jag självklart såg till att hålla koll på kartan och stämma av med kompass vid osäkerhet för att inte hamna i den situationen, för teknik kan alltid fallera. Men mentalt var det en skön insikt, i och med att jag inte hade någon sattelitkommunikationsenhet med mig. (En annan insikt var dock att, åtminstone med Telia, så var det väldigt bra täckning i detta område i alla fall. Det var inte många ställen där jag var helt avkopplad från omvärlden.)

Skedbrostugan till Slagusjön vindskydd, ca 36 km

Nästa dag gick det ganska snabbt att komma iväg eftersom att jag inte behövde packa ihop tält etc. Skorna hade dock inte torkat, och inte strumporna heller…

Skedbrosjön skymtas genom träden
Jag blickar ut mot Skedbrosjön på väg från stugan

Jag hade tänkt gå norr om Bustvålen, men damerna sa att det var väldigt stenigt där, medan Andreas (som hade gått söder om) tyckte det hade varit helt okej, så jag bytte till att ta den södra vägen i hopp om att kunna springa aningens mer. Det var så klart ganska stenigt ändå, men ganska många spångar som jag kunde springa på, och så blev det något steg här och där.

Spång
Det var en hel del spång denna dag, det var efterlängtade snuttar för då kunde jag springa!

När jag ganska nyss passerat Rogenstugan (utan att svänga in dit) stannade jag och åt halva nästa morgons frukostgröt till lunch. Då insåg jag att jag hade glömt min (eller snarare Johans) sked i Skedbrostugan (passande nog). Tog lite extra vatten och fick dricka gröten istället. Som tur var passade mig utmärkt just då, och gick ner utan krusiduller.

Ett gaskök och en kastrull
Stannade och kokade lite vatten och gröt på vägen.

Efter gröten gick jag vidare, och snart tog leden vägen upp på Tandsjövålen. Då mötte jag ett par, och när vi hälsade kände jag igen henne, men varifrån? Efter lite funderande kom jag på att det ju var Karin som känner Johan via föreningen Naturnära friluftsliv, och vi träffades på deras årsträff för några veckor sedan! Hur stora är oddsen för det?!

Utsikt från Tandsjövålen
På väg upp för Tandsjövålen var jag tvungen att stanna och vända mig om ofta, det var så vackert!!

När jag sedan kommer ner på andra sidan berget ser jag något jag varit lite nervös för. Ett björnspår. Det är ungefär lika brett som min fot. Jag spanade lite och fortsatte. Pratade lite högre. Då såg jag ett till. Mindre. Great. En mamma med smått. Pratade ännu lite mer och ännu lite högre. Vet att chansen att få se björn är liten, men jag slipper gärna.

Björnspår
Björnspår (tror jag i alla fall), till vänster ett litet, till höger ett större.

Efter en solig förmiddag och varma fötter började mina skor nästan ha torkat upp. Jag hade dock hört ett avlägset muller ett tag nu, och till slut kom de mörka molnen över mig. Snart smattrade regnet överallt och det verkligen öste ner. Jag led inte av det dock, förutom att skorna åter igen blev dyngsura. Men frös gjorde jag inte, och det tog bara kanske tio minuter innan ovädret drev vidare. (Längre fram såg jag drivor av hagel som låg längs leden, meniga tror jag bara fick regn på mig.)

En sjö i skogen
Lugnet efter stormen.

När jag äntligen kom fram till Storrödtjärnsstugan gick jag in och sa hej (eftersom jag hade skrivit i gästboken i Skedbrostugan att jag skulle dit). Jag bad även om tips på tältplats och så lånade jag dasset innan jag begav mig till nattens lägerplats vid Slagusjön, cirka 3 km till mot Grövelsjön.

Sträckan mellan stugan och tältplatsen var bitvis löjligt stenig!

När jag kom fram till Slagusjön var det redan fyra andra där: två svenskar som var där var för sig, och två tyskar som var i sällskap. De var väldigt trevliga och efter att ha rest tältet och fixat för kvällen satt vi i den lilla raststugan, njöt av värmen från kaminen, åt och pratade en stund innan sovdags. Sista natten innan målet.

Slagusjön vindskydd till Grövelsjöns fjällstation, ca 18 km

När jag vaknade på morgonen, efter en natt med regn och rusk, undrade jag ett tag om det hade regnat in. Det var så blött i tältet! Visst brukar det bli kondens, men inte i innertältet. Jag misstänkte att det var för att jag glömde stänga de extra ventilluckorna, men det var inget att göra åt det. Även sovsäcken, som ju är fylld med dun, kändes fuktig. Inte bra…

Soluppgång på fjället
Livet är rätt bra ändå… Soluppgång vid Slagusjön kan jag leva med.

Jag klädde på mig och tog min handduk för att torka upp fukten i tältet. Första natten hade jag en Wettex-trasa till det, som jag la i tältet vid ihoppackningen, men den hittade jag inte (den dök dock upp när jag senare skulle ta ner tältet..). När jag kom ut ur tältet möttes jag av utsikten över fjället, med solen som sakta tog sig upp över bergen, och med ens lättade hjärtat. Livet är rätt gött ändå!

Spång på fjället
Fredag morgon var spången inte lika rolig, superhal! Då gick det istället långsammare på spången..

Jag hade tänkt komma iväg kring klockan 8, men det blev inte förrän 9 ändå. Nåja, bara cirka 19 km kvar nu. Jag tassade iväg och märkte ganska direkt att dagen kommer bli tung. Min energinivå är ganska låg – kanske är det för att jag ätit för lite kalorier de senaste dagarna när jag kämpat med aptiten?

Stenig led
Första kilometrarna var väldigt steniga även idag.

De första cirka sex kilometrarna hade en hel del knixiga och steniga passager, och dessutom var spångarna nu blöta, och på vissa låg det till och med ett tunt lager is på skuggpartier, så de var nu snarare tidstjuvar än möjligheter att springa… Efter det kom jag ut på kalfjället och då blev underlaget aningens bättre, däremot blev det nu blåsigt värre! Och motvind så klart.

Skylt för vandringsled
Ut på kalfjället.

När jag kom fram till vindskyddet Särsjöbacken var jag tvungen att stanna och besöka dasset, få i mig lite energi och koka lite vatten (vattnet i den bäcken såg inte så roligt ut). Det blåste så mycket så jag kunde knappt öppna dörren till vindskyddet, och jag frös om händerna. Nu var jag faktiskt lite ynklig. Men i med lite nötter, choklad och fruktpuré så var jag redo att fortsätta igen!

Stenig led på fjället
Det var stenigt här också, men oftare fanns det mer springvänlig stig någonstans, med jord eller plattare stenar, och ibland sprang jag också utanför stigarna.

Efter det gick det ganska ”snabbt”. Jag kunde springa på ganska bra, och kilometerna tickade på. Det var en skön känsla när jag tittade på ett berg ganska långt borta och trodde att det var Jakobshöjden (ligger bredvid Grövelsjön), bara för att nästa sekund inse att det var berget precis framför mig. Och så helt plötsligt var jag framme!

Jag vid ingången till Grövelsjöns fjällstation
Jag ser ju inte riktigt klok ut… men bjuder på den. Nästa år hoppas jag stå här efter en betydligt längre tur!

Nu blev det en efterlängtad bastu och dusch! Jag köpte även en tröja från Woolpower för att ha något fräscht att ha på mig under helgen. För efter att ha satt upp tältet så att det skulle hinna torka innan natten, och hängt upp resterande saker i torkrummet, började nästa del av äventyret: 10-års jubileet för Vita och Gröna Bandet. (Mer om jubileet kommer i ett annat inlägg.)

Tankar efteråt

Ensam. Oftast helt ensam. Men så lycklig, och i princip aldrig rädd. Lite smånervös när jag såg björnspåren. Och ännu lite mer när jag, efter några steg till, såg de små björnspåren. Men nä, aldrig rädd. Ändå var det nog den vanligaste frågan när jag mötte någon på fjället; ”Är du SJÄLV?”

Jag och stenigt landskap i bakgrunden
Det är skönt att vara själv ibland. Här är jag på väg från Skedbrostugan.

Det är faktiskt rätt skönt att vara själv. Efter ett tag började jag dock sakna någon att dela det med. Inte på grund av rädsla eller ensamhet egentligen, bara för att det hade varit mysigt. Delad glädje är dubbel glädje säger man ju.

Skylt, kommer till Dalarnas län
Det kändes lite häftigt att få springa in i Dalarna igen!

Den här resan, min första solotur, var helt fantastisk, men gjorde mig samtidigt lite fundersam över min tänkta Gröna Band. Det tog så väldigt mycket längre tid än jag trott, jag kände hur vissa saker inte skulle funka och jag började ifrågasätta om min idé verkligen var realistisk på den tiden. Och längre tid på leden = längre tid hemifrån, främst från barnen, och det vill jag inte..

Jag i regnjacka på dimmigt fjäll
Tacksam för allt!

Men, framme i Grövelsjön väntade ju en helg full av inspiration från de underbara människor som redan genomfört ett eller flera band, och nu är jag back on track igen. Med justade planer på gång! Mer om det kommer också i ett annat inlägg.

Gula löv på träd i fjällem
Höstglöd i fjällen, så vackert!

Jag kan bara summera det som att det här var en fantastisk resa som verkligen uppfyllde sina syften! Några av lärdomarna under resan är följande:

Jag med kartan i handen
Kartan var nästan alltid i handen, så jag hade koll på vart jag var. Lycklig men trött första dagen på fjället.

Det är några av alla de saker jag konstaterat efter resan, och som jag kommer fortsätta jobba med. Jag fortsätter fundera, bearbeta och planera så kommer det snart mer om det.

Jag längtar redan ut igen!