Ultravasan avbokad – nya lopp planerade

Livets plan förändras ständigt. Träningens likaså. Efter att ha sprungit Ultravasan 45-banan på träning har jag ändrat mina mål en del. Ultravasan ut, andra lopp in. Så kan det gå!

Men jag kan väl börja från början.

Megalångpass på egen hand

Förra helgen skulle jag springa fyra långpass; ett långpass morgon och kväll både lördag och söndag. Jag ville dock testa hur min kropp skulle fungera på Ultravasabanan så jag bestämde mig för att ta tillfället i akt att springa och gå loppet på träning och se hur mitt ben, som ju strulat en del, fungerade på underlaget. Jag har hört av en del att underlaget sliter, och andra att det är bra, så ville testa själv.

På lördagen började jag därför mitt ”megalångpass” cirka klockan 8:45 på startplats Oxberg. Jag hade ju ingen exakt karta utan försökte följa hur jag trodde att loppet går utifrån den enkla kartan på hemsidan, och efter att ha kommit in på Vasaloppsleden följde jag den hela tiden (även där jag visste/anade att man springer lite annorlunda, främst vid energistationer). Efter lite felspringningar och dylikt (egentligen främst två ställen) blev sträckan totalt 46,5 km och tiden blev 7 timmar och 19 minuter. I och med det klarade jag alltså redan mitt B-mål som var 7,5 timmar.

Däremot visade sig vissa orosmoment bli besannade. Mina ben strulade fortfarande, men något annorlunda.

Tanken börjar gro

Efter bara cirka 10 km började jag känna aningar av löparknä i höger knä, så jag stannade och stretchade direkt vid känning och kunde på så sätt fortsätta springa, med många korta gåpauser och stretchstopp.

Minns inte riktigt när det började men efter ett tag övergick löparknäkänslan till att baksida lår och under (och lite på utsidan bakom) knät kändes avdomnat på nåt sätt. Som att någon nerv kom i kläm. Bara i höger ben, vänster kändes fortfarande helt normalt.

Jag fick därför varva löpning och gång väldigt mycket. När jag började springa grimascherade jag för domningskänslan, men efter några steg avtog den och höll sig på ”ok-nivå” olika lång tid, tills det övergick till… svårt att beskriva, men liksom en kramande känsla över knät och att jag inte kunde springa normalt. Då fick jag pausa och gå tills det kändes ok, och så börja om igen. I slutet sprang jag i stort sett hela tiden med bara lite korta gåpauser.

Ska jag verkligen springa Ultravasan 45?

Någon gång i slutet fick jag också en stel känsla i höger hälsena. Som att den blev hård och “knäcktes” i några steg när jag sprang. Jag stannade och stretchade så blev det bättre, men den fortsatte vara aningens stel hela vägen.

Jag är alltså glad att jag kunde springa hela vägen, men jag kunde inte springa hela tiden. Det faktum att jag inte kunde genomföra ens det här träningspasset i extremt lugnt mak utan att behöva gå mer än jag ville, och att jag ju redan visste att jag klarade distansen (inom B-måltiden dessutom), gjorde att tanken började gro; ska jag verkligen springa Ultravasan 45?

Ett beslut tas

Efter att ha sprungit mitt megalångpass kändes kroppen ändå väldigt bra. Visst var jag trött och vrålhungrig men annars kändes det oförskämt bra! Rygg (bakom nacken av ryggsäcken och i ländryggen av löpningen), säte och ben var lite trötta, annars ingenting. Och döm om min förvåning när jag vaknade dagen efter och inte kände ett dugg. Nada. Hur kunde det vara så??

”Kanske är det så att du har fått ett väldigt bra träningsprogram och du är väl tränad för uppgiften?!” inflikade min man lite menande. Och ja, jag är väldigt glad att jag valde att köra 10 månader mot 10 mil via Pace on Earth!

Problemen i benet kändes av aningens dagen efter på mitt korta runstreak-pass, men aldrig så att det påverkade min löpning. Om bara benet skulle vara med mig, då hade jag bytt till Ultravasan 90 tänkte jag. Och tanken om att skippa loppet bubblade upp igen. Motivationen var inte så hög nu när jag visste att jag klarar distansen, väl inom min B-måltid dessutom, men inte kan springa på som jag vill för då kommer knät protestera ännu mer.

För att få hjälp i tankehärvan ringde jag min mentor Ellen och diskuterade lite. Efter vårt samtal funderade jag ett tag, med bestämde mig ganska snart; jag skippar Ultravasan, ser till att jobba på att lösa benmysteriet och satsar på mer utmanande lopp framöver!

Och mer utmanande blir det. Definitivt!

Nya planerade loppen

Jag börjar ganska blygsamt med ett lopp som, åtminstone på pappret, verkar likna Björnfrossa ultramaraton ganska mycket. Det är (även det) ett nytt lopp som heter UKA Pain Ultra, är 55 km över ca 1100 hm och springs i Älvdalen. Eftersom att det här ligger närmast i planeringen är det också mest osäkert. Det beror ju på om jag fått bukt på benmysteriet.

Samma gäller nästa lopp som är ett ”kanske” i min kalender; Sätila Trail som är 82 km löpning med 2300 hm i Sätila (surprise!).

Efter det kommer vi in på 2019 och de riktigt stora utmaningarna!

Under 2019 är tanken just nu att jag ska genomföra följande lopp:

  • Sandsjöbacka Trail, Ultratrippeln (totalt 100 miles + 600 meter uppdelat på tre lopp dagarna efter varandra)
  • Täby Extreme Challenge (TEC) 100 miles, 14 varv runt en bana på 11,5 km (det lopp där jag supportade Ellen på 200 miles)
  • Björnfrossa halvmaraton 62 km och ca 1300 hm (som träningspass, bara för att jag vill ha revansch på att springa hela loppet och för att det var ett så himla mysigt lopp!)
  • G2haundiak 88 km och 6000 hm i Beasain, Spanien
  • Och så kaaaanske Nordmarka Ultra Challenge 100 km och 5000 hm i Nordmarka, Norge (döh!)

Det kan så klart komma att justeras, det beror ju bland annat på benet, ekonomin, hur det går på loppen innan etc. Kanske blir det inte ett enda av dem, kanske måste jag sänka målen, eller kanske blir det allihopa precis som önskat! Men det är tanken just nu, och även om loppen skulle ändras så är tanken att det ska vara stora utmaningar! Jag ska inte veta 100% innan att jag kommer klara dem. En utmaning ska ju vara just det – utmanande!

Träningen och jakten på orsaken fortsätter

Innan jag ger mig ut på nya lopp ska jag dock få till det mystiska benet. Eftersom att det byter plats och skepnad, och inte är logiskt eller konsekvent för fem öre, tror jag inte på något mekaniskt fel eller fel på plats, utan det sitter nog högre upp. Nånstans i/kring säte/höft/rygg skulle jag tro. Kanske någon snedvridning, låsning, någon nerv i kläm eller liknande.

Jakten kommer att öka nu i augusti och jag hoppas hitta guld snarast så att jag kan köra UKA Pain Ultra. Skönt är ju i alla fall att det verkar gå framåt. På Björnfrossa kunde jag inte springa efter 30 km, men i lördags kunde jag varva löpning och promenad ända in i “mål” på 46,5 km. Det kan ju dock bero på andra faktorer så som att jag började i ett långsammare tempo, tog gå-pauser redan innan jag började känna av knät (gjorde jag i och för sig på Björnfrossa också), att det var mer kuperat på Björnfrossa etc. Men jag väljer att se det som att det jag gjort hittills lönar sig!

Eftersom att problemen inte visar sig nämnvärt på träning utan mest på de här riktigt långa passen så påverkar det inte min träning så mycket (om alls) tills jag hittar en lösning på det. Så jag fortsätter med min runstreak, och med långpass, backpass med mera.

Och kanske viktigast; jag fortsätter utmana mig själv.

 

Hur ska du utmana dig själv i höst, vinter eller nästa år? Ska du springa något speciellt lopp, göra en speciell resa eller kanske testa något nytt?

Ha det gott så kanske vi ses på ett lopp någonstans! Eller i skogen 🙂