En av de värsta sakerna med att få en dödlig sjukdom måste väl vara att berätta för människorna som står en nära. Speciellt ens barn. Hur ska man kunna se dem i ögonen och säga: ”Älskade barn, jag ska dö.”
Jag är inte själv dödligt sjuk och har därmed ingen erfarenhet av just detta själv, men vi brukar ofta prata om döden med vår son som är sex år. Mycket kanske på grund av att vår hund hade hjärtfel och fick somna in för drygt tre år sedan, strax innan sin sjätte födelsedag. Och på grund av att min morfar dog för bara något år sedan i cancer. Det märks att det flyger omkring många tankar kring döden i hans huvud. Dottern är tre år men hon har ännu inte börjat förstå dessa saker. Och sonen förstod inte heller då, för tre år sedan, utan det var först kring ett år senare som han blev ledsen och började sörja. Alla hanterar vi nog det här med döden olika, men jag tror att det är viktigt att tala om det – även innan det blir något att tala om.
I ett radioprogram jag hörde på för några år sedan pratade de om hur man talar med barn om döden, och mer specifikt hur man berättar för dem att någon har dött. Barnpsykologen de intervjuade menade att det är väldigt viktigt att använda rätt ord. Säg att personen är död, inte att personen har ”somnat in”, ”gått bort” eller liknande. Annars kan det bli väldigt tokigt för barnet när du senare säger att du ”bara ska gå bort en stund”, att somna kan vara läskigt eller liknande. Det här är även något som de skriver om på 1177, som för övrigt skriver mycket tänkvärt inom ämnet. Barn är raka, lever i nuet och krånglar inte till det. Så var rak tillbaka. Berätta inte detaljer, men försköna inte sådant som inte förskönas bör.
När jag läste Ulla-Carin Lindquists bok ”Ro utan åror” skrev så klart även hon om detta, i och med att hon hade fyra barn då hon dog i ALS. Hon träffade bland annat en kvinna, vars man hade dött i ALS, som berättade om hur det hade varit för hennes barn:
De barn som frågade mest och hjälpte till mycket har hittills klarat sig bäst. De barn som vek undan är oroliga och otrygga i dag.
Ur boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist, sida 92
Ulla-Carin berättar även vad terapeuterna i barntraumateamet på Vrinnevisjukhuset i Norrköping sa till henne, om hur man ska handskas med barn när en förälder har en sjukdom som man faktiskt ska dö av.
Barnen måste få veta. Det kan vara en eller båda föräldrarna som förklarar. Ibland är det bra att låta en läkare ge informationen och låta barnen få möjlighet att ställa frågor. Det gör de ofta rakt och konkret. Barnen kan också vara avvisande och inte vilja höra. Då får man backa och ta fart igen och till exempel säga: ”Vi måste prata om det här. Det tar bara fem minuter.” Sedan får man ta upp saken igen.
Det ni föräldrar står inför skapar stress. Det ni måste berätta är det värsta en förälder kan säga till sina barn. Men barnet måste få en chans att börja bearbeta det som är på gång. [ … ] Att berätta gör barnen mer förberedda och bättre rustade, säger Ken Chesterson och Lars Widén, psykoterapeuter i barntraumateamet i Norrköping. Men båda föräldrarna måste vara överens om hur de ska tala.
Ur boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist, sida 93-94
I och med att 80% av de som får ALS är mellan 40 och 70 år gamla, och den genomsnittliga debutåldern är 55 år, så är barnen kanske ofta lite äldre. Men oavsett ålder är det aldrig lätt. Jag kan ju bara utgå från mig själv – även om jag hoppas dö före mina barn så vill jag hinna vara med dem så länge jag bara någonsin kan.
Sammanfattningsvis skulle jag nog säga; Läs på ordentligt innan (både om sjukdomen och om hur du ska prata med ditt barn), var rak och tydlig, anpassa informationen efter åldern på barnet och ta hjälp om du behöver. Och ta hand om varandra.
Det finns en hel del information för den som vill läsa mer. Här är några exempel:
- 1177 har, som jag nämnde tidigare, en hel del bra information.
- Randiga Huset stödjer barn och familjer i sorg.
Tyvärr är ju döden ett aktuellt ämne också med tanke på vad som hände i Trollhättan. Det fruktansvärda man inte trodde kunde hända. När det gäller situationer som den kanske Rädda Barnens information om att prata med sitt barn passar bättre.
Har du några tankar i ämnet eller vill berätta om en egen erfarenhet, skriv gärna en kommentar.
Bilden kommer från Pixabay.
Lämna ett svar