Björnfrossa Ultramaraton

Förra lördagen sprang jag mitt första ultramaratonlopp, och passande nog blev det på den första upplagan av Björnfrossa Ultramaraton. Eftersom att det var första upplagan körde man denna testomgång med endast 64 deltagare. Av dessa kom 59 personer till start, och 49 gick i mål. Och jag var en av dem!

Men vi börjar från början.

Målen med loppet

Inför detta lopp hade jag satt upp tre mål:

1. Ta mig i mål på under 10 timmar.
2. Ta mig i mål inom maxtiden.
3. Le och vara trevlig mot alla funktionärer och medtävlande.

Dessutom var såklart ett syfte att testa hur min energi- och vätskestrategi fungerar när det är skarpt läge, se hur min kropp och hjärna reagerar efter så lång tids ansträngning etc. Bara samla på mig erfarenhet och kunskap kring min egen kropp och knopp helt enkelt.

Mindre bra uppladdning

Uppladdningen inför loppet var mindre bra. Två veckor innan testade jag, min kompis som jag skulle springa med och hennes kollega (som också sprang loppet) att springa uppför Kungsberget. Det är den första och sista kilometern i loppet så vi ville testa springa där för att kunna vara mentalt förberedda på den utmaningen. Det var dock inte alls bra tyckte mina ben, och efter det fick jag känning i höger knä och ”benhinnorna”. Vilade lite och knät blev bra, tog en tur upp på Gesundaberget och benhinnorna blev bra. Men sen kom känslan i knät tillbaka.

Sista ca 1,5 veckorna sprang jag därmed nästan bara korta lugna 20 minuters-rundor, och även om det blev bättre och inte gjorde ont var lår och säte väldigt stela. Känslan i knät och benhinnorna berodde troligen båda på att en muskel i höger lår var extremt spänd trodde Lars som masserar på jobbet och är väldigt rutinerad inom idrottsskador. Han masserade mig tisdagen innan loppet, men det var fortfarande stelt.. Och vart stelheten kom från visste vi ju inte ännu, även om vi hade/har våra aningar. (Det är ju i stort sett aldrig där man är stel/har ont som problemet faktiskt sitter..)

Sömnen var inte heller den bästa. Natten till onsdagen sov jag helt okej, men på torsdagen blev det lite sent då jag höll på att packa och förbereda det sista, och på fredagen kom jag visserligen i säng i tid men sedan smög dottern till vår säng kring 23 och du vet kanske hur bra man sover med ett barn i sängen… 🙂 Vaknade otaliga gånger, av så väl dottern som av spänningar inför morgondagen, och när klockan ringde klockan 5 var jag inte svårväckt alls. Näst intill flög upp ur sängen, ivrig att komma iväg!

Morgonbestyr och resa till loppet

Först gjorde jag alla bestyr inför tävlingen; smorde in mig med solskydd, smorde shea butter på riskområden för skav, klädde på mig i stort sett allt utom skor och packade de sista grejerna. Sedan skulle barnen upp och frukost göras. För mig blev det en portion havregrynsgröt med ett ägg, smör, salt och blåbär i.

Efter att ha packat ut allt i bilen, haft lite obligatoriskt barnkaos och snabbrastat hunden så var vi på väg. Bara 30 minuter senare än planerat, så helt okej! Som tur är vet jag ju hur vi är så vi hade ändå gott om tid på oss, jag börjar lära mig 😉

Nu väntade bara två timmar sittandes inklämd i en fullproppad bil. Perfekt uppladdning för 10 timmar i rörelse! 😛

Inför starten

När vi kom till Kungsberget var det drygt en timme kvar till start, så vi tog det lugnt. Det var fortfarande inte så jättevarmt utan jag var lite småfrusen i min korta kjol och linne. Jag hämtade ut nummerlappen och pratade lite med makens två fd kollegor, varav den ena också skulle springa loppet. Sedan kom väninnan jag skulle springa med och en kollega till henne som skulle köra supportbil. Så jag lade in mina grejer i supportbilen, tog på mig löparskorna och fixade det sista innan vi gick iväg för genomgång.

På mig hade jag ett tunt linne och en löparkjol från Altra, sportbehå från Swegmark of Sweden, pulsband och pulsklocka från Suunto (Ambit 3 Peak Black), tunna tåstrumpor från Injinji, skorna Altra Superior 2, nummerlappshållare (och nummerlapp såklart!) samt ryggsäck från Ultimate Direction.

I ryggsäcken hade jag två mjuka flaskor (á 6 dl) med vatten, äggmuffins, mörk choklad, sesamkakor, första hjälpen (till exempel plåster, bandage, Icepower), extra solskyddskräm, tunn vindjacka, toalettpapper, soppåse, bindor och tamponger (min app beräknade att jag skulle få mens samma dag) etc. Väskan var riktigt tung… Det återkommer jag till under lärdomar 😉

I supportbilen lämnade jag ombyte med kläder (även långärmat och långa tights ifall jag skulle bli frusen), skor, sockar, fler äggmuffins, dadelbollar etc.

Jag var lite smått orolig eftersom att min högra quadriceps kändes av lite redan nu innan start, men tänkte att det kanske går över när jag blir varm. Nu var vi redo och det var dags för start!

Etapp 1: Kungsberget – Jädraås Herrgård

Det började med att vi sprang uppför där åttamanna-liften går, ca 1 km och ca 200 hm, inklusive det brantaste partiet på hela loppet. Det tog ungefär 15 minuter för mig att komma upp. Sedan blev det nedförsbacke, men det var så torrt och grusigt så jag gled mest och fick ta det väldigt lugnt. Väninnan sa att hon hade bra grepp så vet inte om det berodde på mina två år gamla och välanvända skor eller bara dålig rutin, men jag tog mig i alla fall ner.

Efter det följde mestadels härliga skogsstigar och ganska lättsprungen mark. Jag tror nog att detta var det ”lättaste” partiet på banan, men det kanske berodde på att vi fortfarande var i eufori över att äntligen vara där. Visst var det många höjdmeter när man ser på loppets höjdprofil, men det var ganska utdraget och man sprang på många mysiga skogsstigar så det kändes inte så farligt.

Vi sprang till och med förbi en avfart in i skogen för att vi njöt så mycket av hur det bara rullade på

Det var även i stort sett inga mygg eller andra flugfän denna sträcka. Vi sprang till och med förbi en avfart in i skogen för att vi njöt så mycket av hur det bara rullade på i en nedförsbacke längs en grusväg 😛 Som tur var kom vi på det efter några hundra meter bara så det blev inte så mycket extra.

Jag kände av knät lite, men känslan flyttade runt lite och sedan försvann den så jag räknade in den som ”spöksmärta”. Kroppen försökte få mig att sluta och letade ett sätt, men den skulle inte lyckas 🙂

Efter 15 km kom vi fram till Jädraås Herrgård och redan här hade väninnan börjat ligga lite före mig så jag insåg att jag skulle få släppa henne förr eller senare, något jag redan hade ställt in mig på innan. Hon har varit skadad i många år så hon har inte sprungit så mycket, men däremot tränat massor med styrketräning, spinning etc. För att inte tala om att hon tränat typ hela livet till skillnad från mig, så hon är mycket starkare än mig i grunden. Och jag visste att även om hon sagt gång på gång att vi skulle springa så långsamt och inte pressa kroppen så att hon blev skadad igen så skulle hon förr eller senare glömma allt det där och köra på 😉 Men än så länge gick det att hänga på.

Eller rättare sagt funktionärerna gjorde det, vilken service!

På Jädraås Herrgård fyllde jag nu ena flaskan med vatten och andra med sportdryck. Eller rättare sagt funktionärerna gjorde det, vilken service! Jag åt några chips och en saltgurka, fick mina dadelbollar av supporten och sedan var vi på väg igen. Kort och effektivt!

Etapp 2: Jädraås Herrgård – Rönnåsen

Resan fortsatte, och under denna etapp hade de ställt ut extra vatten efter ca 7 km eftersom att det var så varmt och soligt. Vid 20 km började väninnan känna av sitt löparknä ordentligt och kunde inte längre springa, men hon drog iväg före mig i uppförsbackarna då hon tänkte att jag skulle komma ikapp när det blev nedför. Men det var för tekniskt och jag vågade inte springa för fort, plus att jag anade att mitt högra ben också skulle börja säga ifrån, så jag kom aldrig riktigt ikapp.

Och mycket riktigt, vid 28 km började jag få ”gummibandskänsla” i höger knä, det vill säga att det känns som att det är ett gummiband som sitter på utsidan av benet och när man böjer benet så spännas gummibandet. Samma som när jag hade löparknä, men denna gång var det nog snarare en produkt av mina spända och trötta lår- och sätesmuskler. Jag kom inte ikapp henne förrän på station 2 och när hon åter igen sa att hon skulle gå före släppte jag henne helt.

Sista 50-100 m innan stugan vid Rönnåsen var en brant backe, nu saknade jag mina stavar… men jag tog mig upp till slut 🙂 Och väl uppe fick man inte bara sällskap av medlöpare och funktionärer, utan också av MÄNGDER med flugor!!!

Jag var rädd att om jag skulle börja kolla efter för mycket skulle jag bara börja känna efter och få ännu mer ont.

Innan jag stack iväg på etapp tre åt jag i alla fall tre våffelhjärtan med grädde och sylt (SÅ GOTT!!!), fick påfyllning av vatten och energidryck (underbara supporten) och bytte till rena sockar och mina Altra Torin. När jag bytte sockar såg jag att jag hade en blåsa på höger stortå, men då mina Superior alltid suttit sämre på foten (de är smalare men glappar ändå något på hälen) så tänkte jag att jag låtsas som ingenting och hoppas att rena sockar och favoritskorna ska göra susen. Fötterna var ömma redan från första timmen, och jag hade satt på plåster på hälarna efter bara någon enstaka kilometer, men det blev inte värre och det är ju ganska väntat när man ska springa långt… Jag var rädd att om jag skulle börja kolla efter för mycket skulle jag bara börja känna efter och få ännu mer ont. Kanske dumt, men så här i efterhand fungerade det bra!

Så snart jag fått på mig skorna och packat på mig flaskorna igen lämnade jag flugsvärmarna bakom mig och fortsatte vidare!

Etapp 3: Rönnåsen – Mårtensklack

Etapp tre var kanske den jag hade det mentalt jobbigast, även om jag inte egentligen tycker att jag hade någon ordentlig svacka på hela loppet. Jag brukar nog kunna ha större svackor på långpass. Men det faktum att jag inte längre kunde springa var lite tungt. Att jag hade sprungit ifrån mina äggmuffins som Therese hade i sin ryggsäck gjorde mindre, jag skulle klara mig ändå, men blev ändå väldigt glad av att möta Therese kollega i skogen! Hon körde förbi med bilen och stannade och kollade om jag ville ha något så då tog jag de äggmuffins jag hade i kylväskan där.

Jag gick i stort sett bara sedan 28 km då knät började strula, men jag tog mig ändå fram i hyfsad fart. Oftast kring 9-11 min/km beroende på terräng och om jag lyckades lunka några meter. Fördelen med att gå är väl kanske att man hinner njuta av landskapet mer, och det gjorde jag! Jag filmade även och lade upp på Instagram, pratade med maken och sms:ade med min ganska nyvunna vän Alexandra. Hon fick tiden att gå med både pepp och prat om hennes nästa lopp som var denna helg; High Coast Ultra.

“Hej Lisa!” kan tyckas vara litet, men det kändes skönt att bli sedd.

Jag tror också det var under denna etapp, eller nästa, som jag mötte två funktionärer vid en vägpassage. Tjejen kom mot mig och frågade om jag ville ha godis. JA! Jag fick en sådan där ”hamburgare” i plastförpackning, och en salt fisk. Alltså! Så gott har det väl aldrig varit med godis, och den salta fisken… my god! Jag ska definitivt ha med mig salt godis på nästa ultralopp! 😛

Till slut var jag i alla fall framme vid näst sista energistationen. ”Hej Lisa!” kan tyckas vara litet, men det kändes skönt att bli sedd. Någon kan mitt namn! (Även om de såg de på listan där de prickade av mig och skrev upp min tid för kontroll 3.)

Åt lite småsaker (minns faktiskt inte riktigt vad… chips? saltgurka?), drack vatten, fick påfyllt i flaskorna (vatten och energidryck) och gav mig av. Bara köra på!

Etapp 4: Mårtensklack – Blankas fäbod

Gick vidare, och här låg tempot mellan 10-11 min/km. Nu blev det knappt något lunk alls. Jag hade gett upp det eftersom att gummibandet nu anades ibland även när jag gick. Vid 45 km gick jag in i skogen en sväng för att besöka damtoaletten, och blev då passerad av Kalle (visste jag ju inte att han hette det då dock). Han gick också ganska mycket så jag hade honom en bit framför mig fram till Blankas fäbod. Det var skönt att inte vara helt själv, då var jag ju på rätt spår i alla fall! Jag var även förvånad över att inte ha blivit passerad av fler, för när jag passerade Mårtensklack hade många namn saknat tid, men ingen hade passerat mig sedan Rönnåsen, och jag gick ändå hela tiden…

Efter en kort stund kom jag dock på att jag glömt min vattenflaska… Bara att vända om!

Framme i Blankas fäbod fick jag påfyllning av vatten. Sportdrycken hade jag halva kvar av så den fyllde jag inte på (har jag för mig). Jag tog med mig några godisar som färdkost och gav mig av!

Efter en kort stund kom jag dock på att jag glömt min vattenflaska… Bara att vända om! Så, efter att ha hämtat flaskorna var jag nu på väg – bara sista etappen kvar!

Etapp 5: Blankas fäbod – Kungsberget och MÅLET!

Det var ljuvligt gott med godis, och med den salta fisken fortfarande färskt och längtande i minnet skapade jag min egna ”salta fisk”. Jag slickade på en godis, strödde på salt från en sån där liten engångspåse och åt. Faktiskt gott! (Antagligen inte om jag hade ätit det nu dock :P)

Nu blev det lite mer hus och jordvägar, och jag mötte folk som peppade och hejade! Jag mötte även några av arrangörerna (Tomas och Nicklas) som berättade att det var cirka tre kilometer kvar. Skönt att veta eftersom att jag hade sprungit lite fel innan och inte helt kunde lita på min uppmätta sträcka. Och till slut såg jag berget! Jag såg faktiskt slutet! Bara tanken av att få springa i mål gjorde att tårarna kom. Lyckotårar, för jag var så himla lycklig över att ha fått uppleva det här. En helt fantastisk dag!

När jag skulle svänga av mot Kungsberget gick den upptrampade ”stigen” (nedtrampat gräs) nerför en lång backe, som ett dike. Det tyckte INTE mitt knä om… men jag tog mig ner och fortsatte. Efter Blankas Fäbod hade jag hållit 9-10 min/km (ibland till och med strax under 9), med undantag för ett ställe där jag vände om för att jag blev osäker på om jag gått fel. Tänk om. Kanske skulle jag hinna under 10 timmar ändå???

Jag ropade andfådd och skrattande: ”SER NI HUR JAG SPURTAR???!!!!!!”

Helt plötsligt var jag framme vid Kungsberget och började gå uppför den mödosamma sista kilometern. Efter att ha gått tills kroppen inte ville mer pausade jag fyra sekunder, sedan gick jag 16 sekunder, pausade fyra, gick 16, och så vidare. När jag såg målbågen slutade jag pausa och gick långsamt men fokuserat mot mål. Det kändes som att det var hur långt som helst kvar… Minns att jag kollade på klockan. 9:55, tänk om jag inte hinner? Jag hinner nog inte!

Så helt plötsligt var jag bara några tiotal meter från mål, funktionärerna ropade och hejade och jag ropade andfådd och skrattande: ”SER NI HUR JAG SPURTAR???!!!!!!” 😛

Den lyckan.

Med facit i hand

Det här åt och drack jag (ungefär)

Jag tappade ärligt talat räkningen på antalet muffins och dadelbollar, och minnet över vad jag åt på stationerna blev luddigare mot slutet. Men på ett ungefär är detta vad jag åt och drack!

• ca 5 liter vatten
• ca 2 liter Tailwind Naked
• 3 äggmuffins
• 5 dadelbollar
• 3 våffelhjärtan med grädde och sylt
• ca 5 bitar saltgurka
• ca en mugg chips
• ca 10 godisar
• ca 25 g mörk choklad med havssalt
• 1,5 sesamkakor med kokos
• ca 1 enpotionspåse salt (två tillfällen, en gång på två godisar, en gång bara på handen)

Lärdomar

• Mat och dryck fungerade toppen! Jag hade inga energidippar och höll humöret uppe hela tiden, vilket är bra för att vara jag! Man märker lätt om jag har lågt blodsocker…
• Jag behöver träna höjdmeter och styrketräning. Klarade mig ju, men för att orka bättre behöver jag mer höjdmeter och styrka i benen. Klart väntat dock.
• Jag insåg hur extremt viktigt och nyttigt det är att hålla humöret uppe, le och vara trevlig! Det ger inte bara bättre bemötande av andra, utan gör också att man själv känner sig piggare och gladare än man kanske egentligen är!
• Att jag verkligen måste få till det här med mina ben. Stretcha mera, träna fotstyrka, fortsätta öka på barfotalöpningen, träna balans, core, benstyrka, meditera, minska stillasittandet etc. Vad det nu kan vara som gör det för mig, troligen en kombination av föregående.
• När väskan är packad – tänk igenom IGEN. Vad behöver jag verkligen? Kan jag skicka med drop bag/support istället eller är det nödvändigt att jag kan komma åt det direkt? Det blev en tung väska med trött rygg och trötta axlar som följd…
• Utgå från vad jag klarar av och köra mitt race, inte försöka anpassa mig till andra.

Kroppen

Medan andra stapplade omkring efter loppet bar jag min dotter på ryggen, och dagen efter kunde jag fortfarande göra benböj och röra mig normalt. De ställen jag kände av var ländryggen (mest vänster sida, kanske har något att göra med att jag hade ont i höger knä), ont i axlar/rygg (på grund av ryggsäcken), säte och utsida höfter, utsida vrister och så trötta knän. Jag hade även några blåsor men inget som störde direkt. Var även väldigt trött och hungrig efter loppet, både samma dag och dagen efter, men det är väl inte så konstigt.

Första dagen efter var det fortfarande gummibandskänsla och jag sprang bara minsta möjliga för att hålla runstreaken vid liv. Sprang barfota för att inte riskera att blodblåsan på höger häl skulle spricka, och för att springa med lite annat steg. Dag två var gummibandet borta men knäna var trötta, då sprang jag i skogen med hunden igen. Efter det gick jag någon slags avdomnad känsla i benen, men nu känns det normalt igen.

I går körde jag första riktiga passet på tre (3) veckor. Tränade på hög stegfrekvens och körde sedan fem (5) av 15-25 intervaller för jag började känna av min spända högra quadriceps när jag ökade hastigheten. Utöver det som stod på schemat försökte jag tänka på löptekniken mer, inspirerad av Ellen som skriver om sitt besök hos Anders Nordström i Pace on Earth’s senaste blogginlägg. Jag vill gå löputbildning hos Anders, men det är ju lite långt att åka för några timmar så får se när det blir av. Förhoppningsvis går det att få in i sensommar! De sista minuterna anades ”gummibandet” i höften, kanske började bli lite för trött i kroppen av allt det nya, så då varvade jag mycket med gång.

Sammanfattningsvis är jag så sjukt glad över att jag var med om det här! Vilken dag!!! Bra arrangerat, underbara funktionärer, härliga medtävlande, fint väder, massor av lärdomar och bara ren lycka!

Nu tar jag nya tag, kör på med mycket styrka, balans, fotstyrka etc. och siktar på Ultravasan 45 i augusti! Vi kanske ses?!