Med våren kommer lusten

De senaste månaderna har min motivation varit lika med zip, nada, noll. Jag har inte ALLS haft lust. Med något. Allra minst att träna!

Tack vare att jag ju beslutade mig för att sluta med den strukturerade träningen kändes det lugnt ändå. Jag följde lusten, eller rättare sagt bristen på den, och lät det vara bra så. Jag rörde mig ändå en hel del eftersom att jag ofta cyklade till jobbet, gick på promenader med hunden, var ut på små äventyr med familjen och sprang någon gång då och då.

När covid-19 ökade i Sverige började jag jobba hemifrån. Direkt försvann min vardagsmotion i form av cykling till och från jobbet. Däremot gjorde det, tillsammans med det faktum att jag gått ner till att jobba 75%, att jag helt plötsligt har halva dagarna till att umgås med familjen, gå promenader och – om jag vill – springa. Dessutom började dagarna bli längre, och de senaste dagarna har det varit näst intill sommar!

De senaste 12 veckorna har jag sprungit ca 40 km, det vill säga ungefär lika mycket som jag gjorde på en ganska normal vecka innan det tog stopp. Och jag tror att jag har behövt det. Men igår fick jag nog.

Jag känner inte riktigt igen mig, det är inte riktigt jag. Jag älskar ju att vara aktiv, röra på mig, springa! Jag blev trött på att inte vara motiverad. Och kanske främst blev jag trött på att ständigt ha ont i ryggen, som jag haft i ca 2,25 år nu. Jag måste ta tag i det här! Och med vårsolen, värmen och nytt hopp från Sirpa (läs mer om henne i inlägget Något på spåren efter intensiv helg) kom motivationen krypande tillbaka.

Och vad gör man när motivationen kommer krypande tillbaka? Tja, eftersom att ingenting kommer krypande för mig (som jag redan nämnt är jag lite av en ”allt eller inget”-person) stack jag ut på långpass!

Kanske inte det smartaste kan man tycka, men det blev 14 km längs allt från lummiga skogsstigar till asfaltsväg (på bilden är jag på väg hem, med utsikt över Orsasjön och bergen). Men jag behövde det här! Av två anledningar. Dels behövde jag se att jag fortfarande kan springa, och dels behövde jag se hur kroppen känns nu, när den utmanas.

I dag jobbade jag från kontoret så det blev cykel dit och hem, på nysopade cykelvägar och med sommardäck, och så blev det 50 minuters promenad i naturreservatet i närheten av jobbet mitt på dagen. Helt underbart! Jag har en lång väg kvar, och säkert massor med timmar av rehab/prehab framför mig, men jag kan springa och jag njuter av det så väl som att bara vara!

Med allt det sagt vill jag bara förtydliga att jag inte tar tillbaka det jag skrev förut. Jag behöver träna vissa saker för att få bukt med kroppen, och ska börja träna på distans tillsammans med Sirpa en gång per vecka. Jag älskar att vara ute och njuta av naturen med hjälp av löpning – och även utan löpning. Jag ska gå en crawlkurs med start på söndag och hoppas där hitta ett bra komplement till löpningen, och även ett delat intresse med barnen.

Summa summarum. Allt går ihop. Träning är en del av mitt liv. Men jag håller fast vid att jag inte vill att det ska bli det som dikterar mitt liv. Hur många kilometer jag fått ihop den här veckan får aldrig avgöra om jag lägger en lördag på ett äventyr med familjen eller inte. Jag inser också att träningen är en del av mig som jag inte känner mig hel utan. Dock är det mer en del av livet, än något som slaviskt ska följas och prickas av. Olika perioder i livet kräver olika saker, och jag lär mig hela tiden vad som funkar och vad som inte funkar.

Jag hoppas att det snart kommer en dag då jag får en stor del av min dagliga aktivitet från att jobba på vår gård, som vi inte ännu har, men än så länge får jag aktivera mig på annat sätt. En dag kanske jag även känner ett sug för det mer strukturerade, men just nu är det lusten som får styra. Just nu behöver jag mer frihet, lyssna mer inåt, lägga mer tid på kroppens och knoppens grundstyrka – och på familjen! Det aktiva livet följer dock alltid med mig.