Lisa Krigas nummerlapp till Ultravasan 45

Race Report: Ultravasan 45 – ett spontant långpass

En fördel med att bo i Mora är att man kan spontan-anmäla sig till Ultravasan 45. Med 20 minuter till godo innan webbanmälan stängde, vid midnatt mellan torsdag och fredag, anmälde jag mig – till något som skulle visa sig bli en helt fantastisk dag.

Bytte långpass mot lopp

Egentligen skulle min man vara bortrest över helgen, så jag skulle springa några milpass under helgen istället för ett långt långpass. Men så kom han hem på torsdagen och sa att han skulle vara hemma istället. Det hade varit lite för mycket sista veckorna, så han behövde få ta det lugnt. Då började tankarna snurra.

Skulle jag kanske byta ut löpning ensam i skogen (eller tja, med sällskap av Rusk) mot att springa med tusentals människor i skogen, med mat, dryck och bajamajor serverade längs vägen? Och med 20 minuter till godo innan webbanmälan stängde, vid midnatt mellan torsdag och fredag, anmälde jag mig – till något som skulle visa sig bli en helt fantastisk dag.

Hade jag vetat om att jag skulle springa Ultravasan 45 den lördagen hade jag inte sprungit ett backpass på torsdagen… Men jag är glad att jag gjorde det, för just det passet gick så väldigt bra och gjorde att självförtroendet var på topp när lördagen väl kom!

Lugn och redo!

På lördagen ringde larmet klockan 6, precis som en vanlig vardag. Jag hade redan legat halvvaken ett tag, och gick upp ganska direkt. Klädde på mig, packade det sista i väskan, åt gröt med blåbär och smör (egentligen brukar jag ha i ett ägg också när det är lopp, men vi hade slut), drack en Resorb Sport och cyklade de 5 km till campingen i stan. Där bodde Lotta Andersson (@running_grandma för er som följer henne på Instagram) och hennes sambo Uno. Jag lämnade cykeln vid deras husvagn och så skjutsade Uno upp Lotta och mig till starten.

Det sköna med att anmäla sig så nära inpå är att man inte hinner fundera så mycket. Så jag var inte särskilt nervös, mest glad och taggad. Vid starten träffade jag Fredrik Ström, som också sprang Göta Kanal Run, och hans kompis Conny Andersson. Jag träffade även Emelie Lilliefeldt som jag tidigare bara följt på Instagram. Och apropå det, så är det faktiskt en härlig sak med sociala medier. Via löpningen och Instagram, ofta i kombination, har jag träffat så många härliga människor! Och extra kul är det ju när man får träffas i verkligheten 🙂

Startfållan på Ultravasan 45
Startfållan, i väntan på start.

Starten gick klockan 9, och jag, Lotta och Stefan Andersson – en ny bekantskap för mig – startade tillsammans. Direkt efter starten träffade jag Marie Werner, som också var med på Göta Kanal Run. ”Jag kände igen dig på skorna!” sa hon när hon sprang upp bakom mig 😛 Hon hade bokat buss tillbaka till starten för att hämta bilen klockan 16, och jag tänkte att ”då är nog inte jag i mål, vem vet hur mycket jag får gå”. Efter lite prat med henne återgick jag i alla fall till Lotta och Stefan, och vi fortsatte prata på för fullt, skratta och ha kul.

Mellan starten i Oxberg och kontrollen Oxberg är det imponerande nog 17 km. Och den delen av loppet är nog den tråkigaste, när man först springer drygt 7 km åt ”fel håll” för att sedan springa över på andra sidan och komma in på rätt spår, tillbaka mot Oxberg där man redan varit en gång. Kanske var det just därför var det först i Oxberg det kändes som att det började på riktigt – och då hade man redan avklarat 17 km! Underbart 🙂

Löpare längs en skogsväg
På väg runt sjön, tillbaka mot Oxberg.

Strax innan Oxberg släppte Lotta mig och Stefan. Hon har haft problem med en fot och ville ge den de bästa förutsättningarna för att klara sig ända i mål. Klokt tänkt. Jag och Stefan höll i alla fall ihop resten av loppet, och vi hade en härlig dag tillsammans.

Det stod en hel del folk och hejade längs vägen, och många följde nog ”sina” löpare, för vi såg samma människor flera gånger längs banan. En tjej som vi sett några gånger tidigare skrattade och sa ”och ni pratar än!”, ”Jajamen!” skrattade vi tillbaka!

Och just det, att vi pratat och skrattat hela vägen från starten i Oxberg till målet i Mora, är nog en stor del i att den här dagen blev så underbar, att jag aldrig fick någon dipp i motivationen eller glädjen, och kanske var det även en del i att jag inte kände av knät då jag inte fokuserade på om det kändes eller inte. Faktiskt var detta det längsta jag sprungit utan att få problem med knät, tjoho!!

Ultrafolket är så härligt för övrigt, för man skrattar tillsammans, man hjälper varandra och stannar och kollar hur det är om någon verkar ha det tufft. Jag blev mäkta imponerad av alla som sprang Ultravasan 90, som hade sprungit 45 km längre än oss och ändå sprang förbi oss.

Bland annat en man som snubblade strax innan Eldris. ”Jag bröt nyss några revben, så det där kanske inte var så bra” sa han när han tog sig upp och fortsatte framåt. Men det hade gått bra i alla fall, han landade bra och drog strax iväg från oss.

Alla dessa människor som kämpade och gjorde fantastiska prestationer. Oavsett tid, oavsett distans, oavsett om de tog sig i mål eller inte. Det är fantastiskt att få vara en del i deras dag. En ack så liten del, men ändå en del.

Ungefär vid Eldris, om jag inte minns helt galet (vilket är fullt möjligt), började det småskvätta. Det var bara skönt, och vi konstaterade att vi hade grymt tur med vädret. Det hade varit perfekt temperatur och mestadels molnigt (utan att vara speciellt grått förrän det började regna). Och som sagt, stänket som nu kom var bara skönt.

Lisa Kriga och Stefan Andersson i Vasalopps-spåret
Jag och min nya bekantskap Stefan höll ihop hela vägen.

Med ca 5-10 km kvar började mina ben – främst höfter, sätet och knän – bli väldigt stela. Lite som att ha på sig lite fööör tighta kompressionstights. När jag sa det till Stefan sprang det precis förbi en tjej som sa ”först nu?!”. Och vips så var jag genast tacksam för att jag mådde så väldigt bra, trots ca 40 km i benen.

Vi funderade på om stelheten kunde bero på att vi närmade oss målet. Att vi helt enkelt började slappna av i tanken att vi snart skulle vara framme. Det lustiga var bara att allt var stelt, utom vänster sida av sätet. Det är ju höger sida av min kropp som är knas (knät, låsning bakom skulderbladet, trampdynan under foten etc.), kanske beror det då på att vänster sida av sätet inte aktiveras?

När vi närmade oss Auckland-bron såg jag att det bara var några minuter kvar till 6 timmar, skulle vi hinna? Jag hade inget tidsmål med detta lopp, men när det blir en sån situation visar sig tävlingsdjävulen i mig! När vi svängde upp på målrakan hade vi mindre än 3 minuter kvar, och jag vet att den är längre än man tror så jag tvivlade först. ”Klart vi klarar det! ” sa Stefan, och jag (som redan förvarnat att jag ÄLSKAR att spurta och ALLTID har krafter kvar för en spurt) drog iväg med fullt fokus på målet! När jag sprang in i mål gick det i 4:17-tempo och min klocka stod på 5:59:39. Senare visade det sig dock att min officiella tid blev 6:00:19… Jag vet, det spelar ingen roll, men det kändes liiite surt ändå 😛

Två hemmagjorda medaljer och den officiella medaljen för Ultravasan 45.
Mina tre medaljer

Efter att ha fått min medalj tog jag mig ut till familjen där jag fick två medaljer till! (De finaste.) Vi bestämde att jag skulle gå och hämta cykeln och så skulle vi mötas upp i butiken där Johan vanligen jobbar, då började det ösregna! Familjen cyklade till butiken och jag plaskade iväg och hämtade cykeln på campingen, dyngsur men överlycklig! Sedan cyklade jag till butiken där jag bytte om till den långärmad ulltröjan jag hade med mig, åt upp det jag hade kvar i den sista barnmatsklämmisen och så cyklade vi hem. Även om det är mycket uppför hem gick det bra. Och efter en dusch tog jag mig lite pizzarester, sen lasagne till middag följt av yoghurt med flingor och russin. Lite hungrig var jag allt 😛

Energi under loppet

Och på tal om mat. Eftersom att det blev så spontant hade jag ingen energi som jag brukar använda på lopp eller långpass redo (äggmuffins, dadelbollar, Spring Energy gels eller dylikt), så jag gjorde som man egentligen inte ska – sprang med otestad energi. Men å andra sidan var det ”bara” barnmatspuréer, gjorda på frukt och bär, så det var inte så mycket som kunde gå fel egentligen. Jag såg bara till att välja sådana som inte innehöll äpple, vilket jag vet att min mage kan vara kinkig mot, och laktos, eftersom att jag är laktosintolerant. Att hitta någon utan äpple var visserligen inte helt lätt eftersom att det är ett billigt utfyllnadsalternativ, men jag hittade i alla fall tre stycken som fick följa med hem:

  • Organix, havre, aprikos och banan (100 g, 60 kcal)
  • Ellas kitchen, fruktris med persikor och päron (120 g, 85 kcal)
  • Ellas kitchen, persikor och bananer (120 g, 75 kcal)

Utöver det tog jag även med mig dadlar med saltlakrits och mörk choklad med havssalt, det åt jag dock inte av alls.

Dadlar, choklad och barnmatspuréer
Energi jag tog med mig

Det jag åt och drack under loppet var följande:

  • ca 13 muggar vatten
  • 1 mugg buljong (Eldris)
  • 1 Resorb Sport (vattnet medräknat ovan)
  • ca 2 1/3 klämmisar (ca 300 g = ca 170 kcal)
  • ca 2 x 3-4 bitar saltgurka
  • ca 1/2 mugg chips (Hökberg)

Generellt hade jag bra med energi hela vägen. Ingen dipp. När jag gick på toaletten i Eldris kände jag mig lite småsnurrig, men vet inte om det berodde på mig eller att toaletten vinglade lite 😛 (Jag satt och hoppades att det var jag så att den inte skulle tippa…)

På kvällen var jag väldigt trött om fötterna: vristerna, på foten, under trampdynan på  höger fot, stel i hälsenorna etc. Det kändes mest när jag varit stilla ett tag. Jag var även öm på huden vid beröring över hela kroppen, men bara ett kort tag sen gick det över.

Fötter och vader kändes några dagar, och jag hade lite träningsvärk i ryggen, baksida lår etc. Förvånansvärt lite dock. Och så flyttade sig låsningen i ryggen från höger sida till vänster… skumt. Nu är den dock tillbaka på höger sida igen… Haha, kroppen alltså.

För sakens skull kan jag ju bara påpeka att jag hade såklart inte spontananmält mig till en sån här sak om jag inte redan var tränad för uppgiften. Jag hade inte tänkt springa detta lopp, men jag tränar ju mycket på grund av mina andra mål, så det var ju egentligen inget extremt i sammanhanget.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att jag definitivt kommer försöka göra mer såna här äventyrsdagar i framtiden. Spontana anmälningar till lopp kan visa sig vara det bästa man kan göra!