Jag älskar det analoga. När jag växte upp (är född i början på 80-talet) hade vi tjock-tv, hyrfilm (VHS) och gammal hederlig fast telefon. Jag växte dessutom upp i en liten by utanför Luleå, där hantverk, samexistens med naturen och arbete på gården var lika självklart som att köra skoter på vintern.
Jag ritade och målade alltid massor när jag var yngre, men med åldern kom jantelagen in och jag kände mig bara dålig. När jag x antal år senare bestämde mig för att strunta i jantelagen kom nästa fundering. Jag hade förstått att en egen stil måste man ju ha – men vad var min?!
Så här i efterhand kan jag konstatera att i bland ser man inte skogen för alla träden.
En resa bland giganter
Jag sökte in på Berghs School of Communication, bland annat för att hitta just den. Min stil. Vi genomförde åtta illustrationsuppgifter på 1-2 veckor vardera, lärde av varandra och inspirerades av otroligt talangfulla förebilder. Giganter i smått och stort format. Då är det lätt att känna sig liten. Men istället gav det mig nya insikter. När jag drygt 3 månader senare var klar med kursen hade jag insett att min stil fanns där hela tiden.
En av de viktigaste sakerna jag tog med mig från kursen var att ens stil inte är något man bestämmer sig för, utan det föds ut ens erfarenhet, intresse och egenskaper. Det är något som växer fram ur ens inre.
(Jag lärde mig för övrigt också att man inte MÅSTE ha en utpräglad stil. Många har också som egenskap att de är väldigt breda, vilket också kan vara en styrka. Det beror helt på vem man är och vad man vill jobba med.)
Ta hjälp av andras ögon
Att se din egen stil är inte alltid så lätt när du ser på ditt eget arbete. Det är mycket enklare att se andras när du tittar på deras arbete. Och det är lätt att fastna i hur andras stilar är. Åter igen, detta jämförande…
Tidigare kunde jag dessutom känna att ”så där skulle inte mina illustrationer passa, jag måste ändra min stil!”. Något som bara lett till att jag alltid känt ett behov av att vara någon annan. Att jag gör fel. Är dålig. Har en dålig stil.
Men efter många små aha-upplevelser hände något. Andra påpekade hur olika illustrationer jag gjort passade ihop, och jag började också se. Jag såg även andra illustratörers arbete inom en mängd olika genrer, och så småningom började jag även släppa på mina låsningar kring hur en stil skulle vara.
Jag började se att min stil har varit ganska tydlig hela tiden, jag visste bara inte hur jag skulle kunna använda din till olika projekt. Men nu började jag förstå att min stil passar till det jag är intresserad av, så länge jag gör det på mitt sätt. Jag kan inte härma någon annan, då blir det ju inte jag!
Lämna ett svar