Support och pacer på TEC 200

Inlagt i efterhand efter anteckningar skrivna den 23 april 2018.

Vilken helg! Jag har varit support och pacer till Ellen på TEC 200, dvs 200 miles = 320 km! Här kommer en del av mina tankar kring helgen.

Vi insåg ganska snart att hon inte skulle hinna hela sträckan. Magen strulade i starten och gjorde så att mycket krånglade. Även om inget var riktigt dåligt så fick hon kämpa mentalt och med ”småkråmpor” som (nästan) kramp/stelhet i baksida lår, några blåsor (hörde henne dock aldrig klaga över det), och bara det faktum att hon skulle fortsätta trots att hon inte skulle klara sitt A-mål: att hinna 320 km på maxtiden 54 timmar.

Och det var just det jag tycker är så fantastiskt. Att hon trots det fortsatte i 53 timmar – tills hon inte fick gå ut på fler varv för att hon inte skulle hinna ett till varv innan loppets maxtid var slut – och kom hela 253 km!!! Att veta att det ändå inte kommer räknas med i resultatet, men fortsätta kämpa ändå, det är styrka.

Vi pratade om det på vårt andra varv tillsammans – om att vara vek (vilja bryta) men ändå stark (ändå inte bryta). Är man vek men ändå stark, då borde det väl klassas som seg? Man knäcks inte så lätt utan anpassar sig. Följer med och ser vart vägen tar en.

Ellen Westfelt och Johnny Hällneby under en lite längre paus på TEC 200 miles.
Ellen Westfelt och Johnny Hällneby under en lite längre paus på TEC 200 miles.

Personliga lärdomar

En del av mig känner sig lite besviken på min insats i helgen. Jag känner inte att jag varit till någon jättenytta direkt, och att jag har fått fråga om typ allt. Jag blev låg då jag sov och åt dåligt. Jag var inte lika ”hejig” och ”på” som andra med högljudda pepp och glada tillrop, hjälp och stöttning.

Men sen ger jag mig en klapp på axeln. Jag gjorde faktiskt så gott jag kunde. Jag är redan slö i tanken på grund av många års lågkvalitativ sömn, och vet att mer sömnbrist som denna (tillsammans med blodsockersvajningar) gör det värre och gör mig låg. Och jag stöttade så gott jag kunde, frågade för att hjälpa, höll mig i närheten för att finnas tillgänglig, försökte peppa och fördriva Ellens tid och insöp en massa ny kunskap. Och när jag var själv kände jag mig mer säker. (Konstigt det där. Jag hamnar ofta i ledarposition, men är någon annan starkare som person lämnar jag över helt.) Maten var svår på grund av min mage, men även det gick helt ok. Att mitt humör blir extremt påverkat av mitt blodsocker var alltså en intressant faktor, men utöver att jag blev låg ibland gick det ju helt ok.

Ellen Westfelt ute på ett varv på TEC 200 miles.
Ellen Westfelt ute på ett varv.

Det var trots allt första gången på ett ultralopp som detta, eller överhuvudtaget faktiskt! Så det är ju inte så konstigt att jag inte visste något. Men jag har som sagt lärt mig mycket, både om lopp generellt och om mig inför lopp; hur jag fungerar och en del kring hur jag vill/inte vill ha det utifrån vad jag sett andra göra.

Exempelvis att jag vill ha struktur på mina grejer i en låda, och mycket alternativ i fall saker ändras under loppets gång. Vill inte ha många alternativ samtidigt. Mitt humör påverkas väldigt mycket av blodsockerdippar (vilket jag redan visste) så att hålla jämnt blodsocker är viktigt för mig. Att inte sova ordentligt påverkar mig i dagsläget mycket på grund av att jag haft låg sömnkvalitet i många år, och att det hänt/händer mycket i mitt liv som tar på orken. Jag behöver alltså tänka på det om jag ska springa lopp på natten.

Det var jättekul att se och träffa alla underbara människor; från elitlöpare som Johan Steene och ”kändisar” från Instagram till helt nya bekantskaper. Bland annat två av de som ordnar Björnfrossa Ultramaraton var där, superkul!

Jag, Emmy Karnerud, Ellen Westfelt och Johnny Hällneby när Ellen är klar efter 53 timmar och 253 km!
Jag, Emmy, Ellen och Johnny när Ellen är klar efter 53 timmar och 253 km!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen