Så här drygt två månader efter kommer här äntligen en race report för UKA Pain.
Jag vann! Typ.
Måndagen den 24:e september fick jag ett meddelande från Sweden Runners på Instagram. Hon som hade vunnit tävlingen om en startplats på UKA Pain Ultra i Älvdalen hade fått förhinder och jag var första i kön. Ville jag springa, fast det bara var fyra dagar kvar till start?
Efter att i stort sett bara sprungit 20-25 minterspass sedan början av augusti, och varit förkyld med medföljande löpvila i drygt en vecka, var det inte helt självklart. Men jag ville gärna testa! (Som tur är bor jag ju nästgårds.)
Jag såg till att lägga mig i tid, åt bra, planerade upplägg av loppet/energi etc., tränade ingenting men tog promenader. Allt för att bli fit for fight i tid till start. Och jag kände mig bra så jag startade!
Starten på äventyret
Det började bra. Jag efterlyste plats i bil till starten i Facebook-gruppen och fick skjuts av supersnälla föräldrar som skjutsade sin son som också skulle springa. Träffade en kollega som skulle köra cykelloppet. All good.
Starten gick! Kände mig rätt seg, men det var föga oväntat med tanke på uppladdningen och med tanke på att jag oftast är seg första timmen eller så.
Men så efter ca 6 km vred jag benet lite snett då jag tog ett steg fel i en nedförsbacke och efter det började mitt löparknä-knä spöka… Jag kunde fortfarande springa rätt okej men inte lika smidigt eller fort. Efter ytterligare 8 km, strax innan första kontrollen, började även vänster knä strula. Kanske som konsekvens av ett påverkat löpsteg?
Direkt efter första kontrollen kom första toppen att bestiga. Och efter den 300 hm brant nedför. Jag tog mig ner genom att zick-zacka, gå baklänges etc., men fort gick det inte. Och efter detta fortsatte jag bara att gå.
Jag gjorde några små korta försök att springa, bara för att inse att det inte gick. Ännu ett berg upp och ner och det var riktigt tufft att ta sig ned. Men efter ett tag började det även bli svårt på plant underlag, och till slut även uppför. Nu var det illa..
Och slutet
När jag, inför tredje stationen och tredje och sista toppen, fick halta fram och gick 1 km på asfalt på ca 15 minuter, då gav jag upp. Jag skulle säkert kunnat ta mig i mål, men till vilket pris?
Så efter 35 km och drygt 1000 positiva höjdmeter blev det mitt livs första DNF.
Med tanke på att resten av kroppen kändes så stark och jag inte alls var trött så kändes det tungt. Men jag var grymt frusen efter att bara kunnat gå i drygt tre timmars regnande, och knäna ville inte mer. Så det var rätt beslut. Helt klart.
