Det har hänt mycket i mitt och min familjs liv senaste tiden, vilket har gjort att orken för träning inte riktigt funnits ärligt talat. När tiden väl fanns saknades motivationen. Och när motivationen kom åter saknades en plan.
Måste man ha en plan? Absolut inte skulle jag vilja säga! Men för mig så är svaret tyvärr ett annat. Har jag ingen plan blir det inte av helt enkelt. Alla är vi olika, men så fungerar jag. Även om jag älskar att springa så måste jag planera in det för att inte tiden ska försvinna i matlagning, barnens aktiviteter och hundpromenader.
Kom i gång lite smått och körde, som du såg här tidigare, Älvdalen Backyard Ultra i juni. Och det gick bra med tanke på mängden träning innan, det faktum att jag för tre år sedan knappt kunde gå på grund av ryggen och alla andra problem jag haft med kroppen de senaste åtta åren. Jag klarade fem varv!
Så när en kompis bara några veckor innan Salomon 27K i Åre tappade sin reskompis hoppade jag på. 27 km i fjällen med tre backpass de senaste två månaderna var tungt kan jag lova.. Men jag kom i mål. Och HELT UTAN LÖPARKNÄ! (Min nemesis nummer ett sedan Kriga mot ALS 2016.)
Då förstår väl vem som helst vad som hände sen?! Jo, jag anmälde mig till En svensk klassiker.
Och när jag ändå skulle åka Öppet Spår, vilket inte är säkert att det händer igen, behövde jag ju också ta chansen att göra Vasaloppstrippeln (det vill säga Vasaloppet på skidor, cykel och fötter samma år). Projekt ”En svensk klassiker och Vasaloppstrippeln på ett år” såg dagens ljus.
Premiären blev Lidingöloppet nu i september. För kunde jag springa Salomon 27K hade jag inte minsta tvivel på att jag skulle klara Lidingöloppet. Och det gjorde jag. Ca 3 timmar och 55 minuter efter starten sprang jag över mållinjen.
Jag har delat upp mitt år i olika block för att inte behöva fokusera på allt samtidigt. Just nu är det fokus styrka och simning. Men jag måste erkänna. Just nu har jag en motivationsdipp igen. Styrketräningen rullade på ganska bra, men simningen blev inte av som jag hade tänkt.
Gick en intensivkurs i crawl i början av oktober och den var superbra!! Men också brutal i uppvaknandet av hur jag simmar. Och när jag kom hem kändes det överväldigande. Kombinerat med att vi har en liten simhall här i Mora så det gäller att man är precis rätt tid för att kunna träna utan att behöva lägga alltför mycket fokus på att parera andra simmare.
Under höstlovet har fokus dessutom varit på köksrenovering och jag har fått till hela ETT träningspass…
Men nu har jag bara några veckor kvar innan det är dags för skidfokus, så i morgon ska jag rycka upp mig igen! Börjar veckan med en löptur från jobbet till simhallen och sen ett simpass med fokus på teknikövningar. Jag kan alltid välja bröstsim när det väl är dags för Öppen älv – men jag vill i alla fall ha gjort så gott jag kan för att lära mig crawl ordentligt. Oavsett.
Nu är det i alla fall dags för kvällspromenad innan det är sovdags. Återhämtningen är minst lika viktig som träningen, kom ihåg det!
Lämna ett svar